När jag sa farväl till Milton

Milton har haft en bunt olika namn sen han kom in i min värld i mars 1996. De första veckorna hette han Shane eftersom jag bestämt att om jag skulle ha en hund så skulle det vara en Jack Russell, och en skulle vara döpt efter Shane Macgowan.

Nu fungerade det inte särskilt bra att ropa Shane, eftersom det lät som "tjejen". Och det gick den där tuffa killens (Milton alltså) ära förnär.

Det blev Milton istället. Efter en gubbe uppe i Dalarna. Men han har också med jämna mellanrum kallats Greven, Bertil, Fjompen och Pluto. Pluto blev sedermera samlingsnamnet på alla pipleksaker.

Han har varit med mig genom livet som innehållit en högskoleutbildning, två mattar, fyra eller fem flyttar, tre bilar och en hel del annat. Alltid med Milton som trogen följeslagare. Sällan mer än tre meter ifrån en.

Milton var en sån hund som aldrig vågade vara ensam. Tro det eller inte, men på sina 13,5 år var han aldrig ensam mer än 1,5 timme åt gången. Det var ett himla pysslande.

För fem år sedan drog han av korsbandet i ett bakben efter en yster lek i snön. Och sedan dess har han haft det lite tuffare. Som unghund var han ju en fena på agility och en av Södertörns snabbaste fyrbeningar.

Under det senaste året har Milton blivit stelare och kantigare, och under våren har han börjat få lite svårare att gå. Hans vänsterben har varit svagt, och ibland har det liksom halkat iväg.

Det har blivit värre den sista månaden och både mamma och exsambo Lea har fått åka in till sjukhuset med honom.

Prognosen har blivit sämre för varje gång, och det som först hette att han skulle bli 15 år blev sen ett halvår, en månad och till slut en fråga om dagar. Milton fick smärtstillande tabletter för någon vecka sedan och skulle få en bra sista tid. Men hans lilla kropp orkade inte mer nu.

Skönt är att veta att hans skalle varit pigg och att han haft aptit och ett värdigt liv ända till slutet.

Men i torsdags blev han så dålig att en veterinär tyckte att det var dags att han skulle få somna in. Beslutet blev inte lättare av att L är utomlands, men hon gick att prata med på telefon.

Vi avvaktade in på fredagen men Lill-Bertil (också ett namn) ville nu inte gå mer. Han la sig ner efter någon minut.

Jag ringde då till en före detta kollegas syster som är veterinär. Och hon var helt fantastisk och förklarade massor med saker som jag inte visste. Som att skadade och sjuka djur försöker dölja sitt tillstånd för att inte bli utstötta ur flocken. Eller att en vovve som sover väldigt mycket oftast har nåt fel och att det dränerar dem på energi.

På kvällen stod jag alldeles ensam på Stockholms Stadion och lyssnade på Springsteen, och i samma ögonblick som han sjöng den gigantiska Born to run bestämde jag mig. Jag skulle ta farväl av Milton. Han är född till att springa. Inte att halta sig igenom livets slut för att husse och matte ska ha ett kramdjur.

Det blev ett samtal till med L som var med på samma linje.

Milton fick sova hos mamma den natten eftersom han är tryggast där.

På dagen var jag sen med honom på en åktur till en massa gamla favoritplatser. Vi hälsade på vid min pappas grav, och kissade lite precis vid stenen. Vi åkte till Hellasgården och tittade på vattnet där han badad miljoner gånger. Sen sov vi tillsammans i en intensiv varm kram på min mammas säng under en filt. Sen hämtade jag veterinären.

Jag orkar inte skriva om det här, Mer än att L var med på telefon under den sista halvtimmen. Och att Milton fick två sprutor innan han somnade in klockan fyra på eftermiddagen. Allt gick alldeles lugnt. Och en fantastisk liten kämpe fick frid i en gammal sargad fyrbent kropp.

Han är älskad för alltid.

Förresten glömde jag en sak. Milton hade varken skällt eller morrat på fyra dagar. Men när veterinären kom in i lägenheten fick Milton spunk. Han voffade och morrade som i fornstora dagar. Sen sprang han en liten liten runda innan det gjorde för ont igen.

- Man får inte vara dum. Man hajar ju vad hon tänker göra, var det som att han tänkte.

Och det var ett härligt slut!