Nykroppa

Det var hösten 1997. Jag och Gordon Hill hade varit på Söderstadion och var nu på väg hem mot södra förorterna. Han bodde i Hökarängen och jag i Farsta. Det är en station mellan de två förorterna.

När vi kom gående till Skärmarbrink stötte vi på en gammal missbrukarvän till Gordon Hill från Jönköping. En sliten existens som presenterade sig som Janne. Han var nog en sju åtta år äldre än oss. Han berättade att han varit iväg på två timmars permis och att numer bodde på ett hem/klinik i Farsta som hette Nykroppa.

Janne var en klart splittrad person som nu avslöjade att han suttit på kåken ett par år för ett dråp, men att han nu var påväg tillbaka ut i samhället. Än så länge var han dock bara uppe i två timmars obevakad permission då och då.

Han var verkligen typen som gärna berättade om sig själv men inte gärna tog någon notis om vad den andra sa.

Gordon Hill och jag försökte styra in samtalet på fotbollen men det blev mest att han och Janne Nykroppa satt och drog Jönköpingsminnen. Jag slog ned blicken i matchprogrammet.

Så kom Hökarängen och det blev dags att gå av för Gordon Hill. Och där satt plötsligt jag med en dräpare på permission och skulle kallprata ett tag till.

Som tur är det som sagt bara en station mellan Hökarängen och Farsta, men det var stelt nog ändå. Men samtalet fick ett fantastiskt slut när vi klev av på perrongen och till slut skulle gå åt varsitt håll. Då ler Janne lite sådär lagom sprött, kopplar på den släpiga Jönköpingsdialekten och drar till med den kanske största floskeln av alla:

– Ah, vi hörs väl!!!

Det är 12 år sen nu.