Det är väl så

Mor gone

Det här är en sån där blomsterdag. När söner med dåligt samvete sätter på sig en gammal kavaj och åker förbi en gammal mamma med en ny blomma. Vi får allt se hur det blir med den saken.

En lång skön dag på golfbanan kröntes med att jag vann ett presentkort på Stadium värt 1000 kronor. Det är inte illa. Absolut dödstrött igår kväll. Hade någon frågat vad jag hette vid 22-tiden hade jag nog inte vetat det.

Idag blir en slappardag med säsongens sista hönsaboll vid femtiden. Sugen på att ta mig till havet utan att göra mig till kung. Kanske ända ut till Nynäshamn. 

Ska undvika att sätta mig i gammal ketchup i alla fall.

Môcke i hôve

Man har rätt mycket i skallen om man plötsligt kommer på att OJ DET ÄR JU DEN HÄR VECKAN DET ÄR TRE SPRINGSTEEN-KONSERTER.

Jag har biljett till alla tre. Ska se dem ihop med Karl Marx. 

Fick en aha-upplevelse när det stod om Springsteen i Expressen i morse. Typ varför skriver de om honom nu...

Men det var såklart för att det är dags för konserter.

Spännande.

Tack för skriket

Ett högt skri utanför på gatan väckte mig för en halvtimme sen. Först lät det lite läskigt, men nu tackar jag utroparen för hjälpen.

Sitter på balkongen med datorn i knät och hör Södermalms alla pippifåglar kvittra igång morgonen i ett ljudhav. Kraften i näbbarna är större än såväl fulla studenters falsksång som tomgångsputtrande taxiraggare och gatstensputsande sopåkare.

Himlen uppöver Globen är gammelrosa och en morgonsval brisliknande vind retar mina kinder.

De här försommarmorgnarna har ett magiskt inre som man inte kommer åt om man inte öppnar alla ingångskanaler. Man måste titta, höra, lukta och smaka samtidigt. Dofterna av en snart färdigblommad hägg och en livfull syren är så intensiva att de fyller även munnen med arom.

Ett tidningsbud släntrar in i en port med budskap från världen. Eller är det bara från Dals-Ed?

Jag har tillbringat så många sådana här tidiga timmar bakom ratten att jag inte kan räkna dem. Ända sedan 1988 då jag började med samhällstjänst. Att glida fram över Skeppsbron, ge Slussen ett par minuter och sedan stånka sig uppför Katarinavägen har varit min terapi under många långa år. Ofta med en något överdrucken lite ledsen 45-åring stående intill, ivrig att berätta någon sanning om livet.

Från 7Eleven kommer folket med korv, youghurt och en eller annan folköl. De har olika mål.

Om bara några minuter går jag in igen och ramlar ner i min hjälpligt tillhyfsade säng där tisdagens tvätt fortfarande gömmer sig nere vid fotändan. Dörren ut mot verkligheten kommer att stå öppen vid 7.30 när jag kommer att vakna av en hälsande sol som värmer ansiktet. Den vill berätta om en sommar som den har med sig.

Krogen mittöver stänger nu och inte alla behöver somna ensamma i natt. Vilket de nog borde.

Fredagskväll i timmerkojan

Sitter med lite ömma ben och ser Lennart Jähkel i någon av alla dessa Pistvakt-repriser. Han är friskt bra. De andra två har inte mycket att tillföra, och Pierre Lindstedt är som vanligt bara en påminnelse om vilket geni hans far var.

Dagen är rörig med många tankar på Milton.

Var nere och hjälpte La Fleur och en polare till honom med en liten mini-flytt. Jag och polaren talade om för La Fleur vad han skulle kasta och inte och några av våra råd lydde han.

Det är ju så att när man en gång flyttar är det mycket gammal meck man inte vill ha upp igen.

Var en sväng till läkaren också och fyllde på arsenalen av starka allergi-mediciner. Eller algeriska mediciner som Lindhy sa en gång. 

Det luktar så mycket mat på min gata att det tamejtusan rinner snålvatten ner på magen på mig. Men jag orkar inte ens gå till ICA och handla.

Slutar dagens bloggande med några ord till en som gärna får ta åt sig:

Det blinkar till en gång på displayen

Aha, telefon från den där tjejen

Hon frågar med värme hur jag mår

Hon vet att dagen kan bli svår

Några minuters lugnande prat

Du är en riktig kamrat

Voff voff

En av mattarna ringer och berättar att det inte är speciellt bra med den här krabaten. Mitt hjärta går nästan sönder. Eller det går sönder. Det går i tusen miljoner jävla små atomer. Och jag gömmer mig under en filt med klumpar i halsen och tårbollar som vill spränga mina tårkanaler.

Krampande ångestväntan på nya besked och till slut ringer hon och säger att nu går allting ut på att Greven aka Bertil ska få en värdig sista tid i livet. Att han ska slippa ha ont.

Huvudet fylls av minnen.

En liten dunboll i ett par trygga händer på väg hem från en uppfödare i Ågesta.

En något större dunboll som somnar i en liten hög på asfalten efter att ha gått sin första promenad på mäktiga 25 meter.

En halvstor luddskalle som kissar på grannen Tores fötter medan han och husse står och pratar.

En halvt tandlös liten prick som tycker husses kulor ser goda ut när husse kliver ur sängen.

Det är 13 år sedan lill-skiten kom in i mitt liv. Och nu har hund-doktorn sagt att det här blir sista året som han kommer att finnas med oss. Det är oerhört jävla jobbigt att få det beskedet.

Från och med nu finns det ingen Greven aka Bertil i den här bloggen längre.

Från och med nu finns bara världens bästa lilla skithund:

M I L T O N

Och även om du alltid varit dålig på att läsa Milton. Och aldrig gillat det här med bloggande (varför blogga när man kan dogga...?) så ska du veta att husse älskar dig mest av allt på hela jordklotet. Överlägset. Nu kämpar vi varje dag som du finns. Voff på dig grabben. Vi ses nästa vecka!

Och fixar du sommaren utan att lida så får du vovvarnas bragdmedalj.

The Champ

Lämnade Åland som en riktig vinnare.

I konkurrens med närmare 35 personer spelade jag hem Writers Trophy 2009, på en bana jag aldrig spelat förut.

Det var fantastiskt väder och trevligt sällskap.

Vi blev mer eller mindre sönderbjudna faktiskt.

En traumatisk bilresa hem med Teliapappan där vi körde på slingriga vägar på Väddö med ungefär en deciliter bensin i tanken. Men det gick bra.

Ny golftävling i morgon. Nu är jag i zonen.

Men i huvudet finns mest sorg.

Det gäller en viss liten Greve som inte mår så bra.