tisdag 30 juni 2009
Kolven och Bernt
Den 17 april lovade jag här i bloggen att berätta om Kolven och Bernt. Idag gör jag det.
Kolven och Bernt är två legendariska halvnarkomaner från Jönköping. Jag vet inte ens om någon av dem är i livet längre.
I alla fall så var dessa två herrar för många år sedan på rockfestival i Roskilde. De hade åkt dit av en enda anledning. De skulle se Kolvens favoritband, The Cult.
Om du nån gång har varit på en rockfestival så vet du hur många bra band som spelar där, och hur kul det kan vara att vandra runt på festivalområdet och träffa folk. Det gjorde inte Kolven och Bernt. De låg i sitt tält från torsdag förmiddag då de hade kommit till Roskilde. The Cult skulle spela sent på lördagskvällen.
Nu ska man ha i minnet att Kolven verkligen diggade The Cult. Kanske ungefär som jag gör med Waterboys, eller i alla fall med Dylan. Han skulle verkligen se dem.
Dagarna på festivalen gick och Kolven drack knappast bara Päronsoda och åt Läkerol. Bernt var nog inte heller hälsoprofet.
Lördagskvällen kommer och Kolven och Bernt sätter på sig de rätta attributen i form av boots och jeansjacka. De börjar gå den långa vägen över gräsängarna och det är nu ungefär 20 minuter kvar till inledningsackordet. Det är då Kolven fäller den överjävliga kommentaren:
- Äh, jag orkar inte se Fulet!
Och så går han och Bernt tilbaka till tältet.
De har alltså löst en biljett till en riktigt dyr festival. De har åkt hela vägen till Danmark. Och så skiter de i att titta på det enda band de ville se.
Det är klass!
På vägen hem på E4:an, på den tiden var den krokig och skogig, säger Kolven plötsligt till killarna i bilen:
- Jag ska av här.
De är mitt ute i skogen och det känns som mil till närmaste samhälle och kilometer till närmaste hus. Alla grabbar försöker få Kolven att stanna i bilen. Alla utom Bernt:
– Låt Kolven va. Kolven mår ful!
Att må ful är ett så vackert uttryck. Må fult hade inte ens varit hälften så bra.
Så bilen stannar och Kolven kliver rakt ut i skogen.
Tre dagar senare dyker han tydligen upp på ett socialkontor i Gnosjö och får hjälp med en biljett hem till Jönköping.
Varför berättar jag det är nu?
Jo, om bara några veckor spelar The Cult i Hultsfred...
Jag skulle gärna se Fulet!
Kolven och Bernt är två legendariska halvnarkomaner från Jönköping. Jag vet inte ens om någon av dem är i livet längre.
I alla fall så var dessa två herrar för många år sedan på rockfestival i Roskilde. De hade åkt dit av en enda anledning. De skulle se Kolvens favoritband, The Cult.
Om du nån gång har varit på en rockfestival så vet du hur många bra band som spelar där, och hur kul det kan vara att vandra runt på festivalområdet och träffa folk. Det gjorde inte Kolven och Bernt. De låg i sitt tält från torsdag förmiddag då de hade kommit till Roskilde. The Cult skulle spela sent på lördagskvällen.
Nu ska man ha i minnet att Kolven verkligen diggade The Cult. Kanske ungefär som jag gör med Waterboys, eller i alla fall med Dylan. Han skulle verkligen se dem.
Dagarna på festivalen gick och Kolven drack knappast bara Päronsoda och åt Läkerol. Bernt var nog inte heller hälsoprofet.
Lördagskvällen kommer och Kolven och Bernt sätter på sig de rätta attributen i form av boots och jeansjacka. De börjar gå den långa vägen över gräsängarna och det är nu ungefär 20 minuter kvar till inledningsackordet. Det är då Kolven fäller den överjävliga kommentaren:
- Äh, jag orkar inte se Fulet!
Och så går han och Bernt tilbaka till tältet.
De har alltså löst en biljett till en riktigt dyr festival. De har åkt hela vägen till Danmark. Och så skiter de i att titta på det enda band de ville se.
Det är klass!
På vägen hem på E4:an, på den tiden var den krokig och skogig, säger Kolven plötsligt till killarna i bilen:
- Jag ska av här.
De är mitt ute i skogen och det känns som mil till närmaste samhälle och kilometer till närmaste hus. Alla grabbar försöker få Kolven att stanna i bilen. Alla utom Bernt:
– Låt Kolven va. Kolven mår ful!
Att må ful är ett så vackert uttryck. Må fult hade inte ens varit hälften så bra.
Så bilen stannar och Kolven kliver rakt ut i skogen.
Tre dagar senare dyker han tydligen upp på ett socialkontor i Gnosjö och får hjälp med en biljett hem till Jönköping.
Varför berättar jag det är nu?
Jo, om bara några veckor spelar The Cult i Hultsfred...
Jag skulle gärna se Fulet!
Sjön Hjälmaren
En riktigt mysig dag med La Fleur på golfbanan där hjälmar kom på tal under två olika tillfällen. Det första var när jag på nionde hålet fick på en mästerlig drive som tyvärr var lite lite sned. Så pass sned faktiskt att den for iväg med en hiskelig fart mot det gäng med arbetare som stod och kokade asfalt för att fixa gången från första tee.
Nu låter det här som ett dåligt slag, men det var det inte. Men banan på Haninge Strand är lite lurig i och med att en skogsdunge skiljer hålen åt.
Jag fick vråla mitt allra mäktigaste FOOOOOORE vilket jag sedan också fick kommenterat från restaurangen där i stort sett alla hade hört det.
Alla utom asfaltskokarna som hade fått bollen rakt över sina huvuden vilket en man berättade som sett eländet. Hade jag haft lite otur där så hade jag nog dräpt min första människa.
Det leder oss in på faror och fruktan på vägarna. Min vän Doktorn fd Avhandlaren är en av de människor som har mest respekt för trafiken. Vilket också gör att jag respekterar henne väldigt mycket.
Men idag berättade La Fleur om två personer som med råge överträffar Doktorn fd Avhandlaren. Nämligen Pappa La Fleur och Mamma La Fleur.
Dessa två ska tydligen i början av 70-talet ha ägt en Renault 4L, en så kallad Laban. När de företog långresor med den bilen, som i alla tider ansetts som en av världens minst krocksäkra, så iklädde sig både mamma och pappa handskar och.....jepp....varsin bilhjälm. Precis en sån som Gösta Engström hade i sketchen Rattmuffen.
Åh, vad jag hade velat se den bilden.
Inga fler hjälmar annars den här dagen som alltså var förträfflig. Rimmad lax och dillstuvad potatis var dessutom en fantastisk lunch.
Och många bra saker hände på banan.
Som att La Fleur hängde hinken fel på bollmaskinen vid rangen varpå 16 bollar studsade åt alla håll på asfalten och en 15-åring i rosa Lacoste inte kunde hålla sig för skratt.
Straffet
Atjo prosit med svullna ögon.
Men det var en rolig golfrunda.
Återkommer om några timmar med en fantastisk berättelse om hjälmar.
Men det var en rolig golfrunda.
Återkommer om några timmar med en fantastisk berättelse om hjälmar.
19 med caddien
Nu ska jag och La Fleur ut och jaga hål. Minst 18 stycken hoppas vi hitta.
Han står snart och väntar på mig vid Slussen. Tapper kille som tar tunnelbanan dit mitt i morgonrusningen.
Hemma igen efter 12. Då ska jag sova. Hoppas jag.
Och vara algerisk, antar jag.
Han står snart och väntar på mig vid Slussen. Tapper kille som tar tunnelbanan dit mitt i morgonrusningen.
Hemma igen efter 12. Då ska jag sova. Hoppas jag.
Och vara algerisk, antar jag.
måndag 29 juni 2009
På rymmen i skogen
Det var en kort promenad. Vi gick den för att komma undan från Rune och Siv som satte sig i våra knän. Och vi som skulle prata om livets viktigheter. Det sket väl Rune och Siv i. Dom skulle ju prata om varför Rune inte lagat vatenspridaren i sommarhuset i Uddevalla.
Runt om oss satt öron och ögon.
Skogen blev en passande tillflykt för de små sanningarna som skulle berättas.
De var varken dramatiska eller spännande. De skulle bara sägas i fred.
Det kan inte ha varit en slump att bara för att man gick 20 meter till kom en väldigt vacker vy till höger. Eller vänster när vi vände oss om och gick tillbaka.
Sen gick bilen hemåt igen, efter ytterligare några viktiga ord om procentsatser hit och dit.
Jag firade med en glass.
Det är ibland så oerhört mycket lättare att träffas. Prova det ni andra också.
Runt om oss satt öron och ögon.
Skogen blev en passande tillflykt för de små sanningarna som skulle berättas.
De var varken dramatiska eller spännande. De skulle bara sägas i fred.
Det kan inte ha varit en slump att bara för att man gick 20 meter till kom en väldigt vacker vy till höger. Eller vänster när vi vände oss om och gick tillbaka.
Sen gick bilen hemåt igen, efter ytterligare några viktiga ord om procentsatser hit och dit.
Jag firade med en glass.
Det är ibland så oerhört mycket lättare att träffas. Prova det ni andra också.
Scan
På vår riktigt gamla Renault satt en klisterlapp i framrutan med instruktioner. Moteur chaude och moteur frois har jag för mig att det stod. Det handlade om hur man skulle starta en varm eller kall motor. Idag känns det som att jag skulle behöva en instruktion om hur man startar en varm kropp.
Väcktes av ett SMS för en halvtimme sedan och inser att charmen med att ha fönster mot morgonsolen är sådär när det är 59 grader varmt ute. Gud ske pris att jag i alla fall dragit för draperierna. Men synen av mig just nu är förmodligen inte vacker. Påminner om en inoljad zebra.
Lite solbränd i nacke, ansikte, armar och underben. I övrigt blek som de lakan jag ligger på. Svettig av värmen. Det är inte precis så att Playgirls fotografer står på rad.
Men kanske Jens Assur vill plåta lite naturbilder.
Roligt nog ska ska jag därför äta lunch i lantbruksmiljö idag. Man får väl passa sig så att man inte hamnar på flaket till nån bil som är påväg till slakteriet.
Väcktes av ett SMS för en halvtimme sedan och inser att charmen med att ha fönster mot morgonsolen är sådär när det är 59 grader varmt ute. Gud ske pris att jag i alla fall dragit för draperierna. Men synen av mig just nu är förmodligen inte vacker. Påminner om en inoljad zebra.
Lite solbränd i nacke, ansikte, armar och underben. I övrigt blek som de lakan jag ligger på. Svettig av värmen. Det är inte precis så att Playgirls fotografer står på rad.
Men kanske Jens Assur vill plåta lite naturbilder.
Roligt nog ska ska jag därför äta lunch i lantbruksmiljö idag. Man får väl passa sig så att man inte hamnar på flaket till nån bil som är påväg till slakteriet.
söndag 28 juni 2009
I wanna go home
Kvarten kvar och man sitter och väntar på vad en massa brasilianare tyckte om att vinna. Så att alla andra får veta det.
Roligt roligt.
Och får jag inte veta det på en kvart så får ingen annan veta det förrän i morgon.
Själv vill jag bara hem till världens skönaste säng.
Det här har har varit en lååååång dag.
Å i morgon är jag bjuden att bjuda på lunch.
Roligt roligt.
Och får jag inte veta det på en kvart så får ingen annan veta det förrän i morgon.
Själv vill jag bara hem till världens skönaste säng.
Det här har har varit en lååååång dag.
Å i morgon är jag bjuden att bjuda på lunch.
Work men
Skönt att få krypa in i Det stora huset.
Jag gillar inte den här värmen.
Sen får ni tycka vad ni vill.
Orkar inte ens blogga förrän på kvällen.
Knävlar också.
Jag gillar inte den här värmen.
Sen får ni tycka vad ni vill.
Orkar inte ens blogga förrän på kvällen.
Knävlar också.
lördag 27 juni 2009
Festivaltankar
Jag vill aldrig va 20 igen ängslig å rädd
Med hatt, cigg i munnen, på jakt efter credd
Jag är nöjd med min ålder trots att jag vet
Att jag verkligen inte kan kallas för het
Visst vet jag att tankarna var svartare och tyngre
När man var i åldern som kallas för yngre
När polarnas åsikt var viktig som lagen
Och livet gick ut på att överleva dagen
Jag såg dom i klasar på Borlänges fält
Jag såg dom på gator och utanför tält
Förvirrade själar med spriten som tröst
Piercade ansikten, tatuerade bröst
Det verkar så jobbigt att vara sån där
Jag mår mycket bättre när jag är så här
Men ändå så ler jag förstås lite grann
För historien skulle ej vara sann
Om jag inte erkände med vilja och vett
Att bästa festivalåldern är 21
Med hatt, cigg i munnen, på jakt efter credd
Jag är nöjd med min ålder trots att jag vet
Att jag verkligen inte kan kallas för het
Visst vet jag att tankarna var svartare och tyngre
När man var i åldern som kallas för yngre
När polarnas åsikt var viktig som lagen
Och livet gick ut på att överleva dagen
Jag såg dom i klasar på Borlänges fält
Jag såg dom på gator och utanför tält
Förvirrade själar med spriten som tröst
Piercade ansikten, tatuerade bröst
Det verkar så jobbigt att vara sån där
Jag mår mycket bättre när jag är så här
Men ändå så ler jag förstås lite grann
För historien skulle ej vara sann
Om jag inte erkände med vilja och vett
Att bästa festivalåldern är 21
Stig Santa var en bra spelare
Okej. Det är lite nördigt. Jag vet. Men min och La Fleurs hobby att messa gamla (och ganska okända) idrottsstjärnors namn till varandra är rätt skojig.
Man kan få ett mess med namn som Harold Solomon, Nelli Kim och Roland Matthes. Då ler man för sig själv.
Nu har jag 1,5 timme kvar i Det stora huset. Skönt. För det är 12 timmar i morgon också.
Man kan få ett mess med namn som Harold Solomon, Nelli Kim och Roland Matthes. Då ler man för sig själv.
Nu har jag 1,5 timme kvar i Det stora huset. Skönt. För det är 12 timmar i morgon också.
Dröm om 6
Dröm dig bort från problem och komplex, dröm om sex dröm om sex dröm om sex, sjöng ett dansband i filmen Leif för över 20 år sedan. Fantastisk film. Och en av få gånger jag varit med om ett en biopublik ställt sig och gett stående ovationer.
Inatt drömde jag om sex, som bara fan!
Kan inte gå in på detaljer eftersom jag då avslöjar vem drömmarna handlade om. Men jag kan säga så mycket att det handlade om en kollega, och att jag aldrig ens pussat kvinnan ifråga.
Allt utspelade sig på en pizzeria i närheten av Det stora huset, och hur det hela blev som det blev står skrivet i stjärnorna. I alla fall så avslöjade hon att hon längtat efter att få ha sex med mig ända sedan hon började jobba i Det stora huset. Hon hade ju nämligen hört att jag var bäst av alla.
- Alla?
- Ja, alla. I huset alltså, förklarade hon.
Så började hon, mitt framför tre förvånade pizzabagare ta av sig jeansen och bad mig göra det jag var så bra på.
Jag blev generad, lite i alla fall, och sa att det inte alltid är det lättaste att producera inför publik. Men då tyckte hon att jag var fånig eftersom hon hade hört att jag jobbat som strippa på ett tivoli i Gävle.
- Det får du fan inte berätta för nån, sa jag. Var har du hört det?
Då flinade hon och sa att om man vill ha någon tar man reda på detaljer. Så skrattade hon till och sa att hon undrade vad det var för fel på henne egentligen. Det var ju inte normalt att göra så här.
- Undrar vilket stjärntecken jag har, sa hon. Du är Vildkatten va?
Allting var mycket bisarrt, och jag försökte komma ur det hela med att tala om att våra kollegor satt och väntade på sina pizzor. Men plötsligt var pizzerian helt i smyg omvandlad till sushi-bar, och den enda som jobbade var en blonderad skäggig japan som elakt väste:
– Sushi kallnar aldrig!
Den kvinnliga kollegan var nu nästan helt naken. Hon vände ryggen mot mig och visade en tatuering som jag kände igen. En fantastiskt vacker avbildning av en älg-varningsskylt. Över precis hela ryggen.
– Ta mig bakifrån. Nu är jag ditt djur, ropade hon.
Och råmade!!!!!!!!!!!
Då kommer nyckelrepliken i hela historien.
– Jag har fan ingen allergimedicin, säger jag!
Så slutar plötsligt drömmen, och den gör det på det vis att jag faktiskt fortfarande kan se den kvinnliga kollegan i ansiktet nästa gång vi jobbar tillsammans. Men jag hoppas hon inte har klänning med bar rygg.
Inatt drömde jag om sex, som bara fan!
Kan inte gå in på detaljer eftersom jag då avslöjar vem drömmarna handlade om. Men jag kan säga så mycket att det handlade om en kollega, och att jag aldrig ens pussat kvinnan ifråga.
Allt utspelade sig på en pizzeria i närheten av Det stora huset, och hur det hela blev som det blev står skrivet i stjärnorna. I alla fall så avslöjade hon att hon längtat efter att få ha sex med mig ända sedan hon började jobba i Det stora huset. Hon hade ju nämligen hört att jag var bäst av alla.
- Alla?
- Ja, alla. I huset alltså, förklarade hon.
Så började hon, mitt framför tre förvånade pizzabagare ta av sig jeansen och bad mig göra det jag var så bra på.
Jag blev generad, lite i alla fall, och sa att det inte alltid är det lättaste att producera inför publik. Men då tyckte hon att jag var fånig eftersom hon hade hört att jag jobbat som strippa på ett tivoli i Gävle.
- Det får du fan inte berätta för nån, sa jag. Var har du hört det?
Då flinade hon och sa att om man vill ha någon tar man reda på detaljer. Så skrattade hon till och sa att hon undrade vad det var för fel på henne egentligen. Det var ju inte normalt att göra så här.
- Undrar vilket stjärntecken jag har, sa hon. Du är Vildkatten va?
Allting var mycket bisarrt, och jag försökte komma ur det hela med att tala om att våra kollegor satt och väntade på sina pizzor. Men plötsligt var pizzerian helt i smyg omvandlad till sushi-bar, och den enda som jobbade var en blonderad skäggig japan som elakt väste:
– Sushi kallnar aldrig!
Den kvinnliga kollegan var nu nästan helt naken. Hon vände ryggen mot mig och visade en tatuering som jag kände igen. En fantastiskt vacker avbildning av en älg-varningsskylt. Över precis hela ryggen.
– Ta mig bakifrån. Nu är jag ditt djur, ropade hon.
Och råmade!!!!!!!!!!!
Då kommer nyckelrepliken i hela historien.
– Jag har fan ingen allergimedicin, säger jag!
Så slutar plötsligt drömmen, och den gör det på det vis att jag faktiskt fortfarande kan se den kvinnliga kollegan i ansiktet nästa gång vi jobbar tillsammans. Men jag hoppas hon inte har klänning med bar rygg.
Har ni mynta här?
Låt mig först understryka att jag givetvis inte på något sätt ser ner på handikappade eller folk med funktionshinder. Det vet alla, precis alla, som känner mig. Ändå kunde jag inte låta bli att bli otroligt full i skratt på Ulf Lundell-konserten i Borlänge igår.
Varför?
Jo, för när jag strollar in på området närmast scenen är det något som får mig att haja till. I ögonvrån ser jag tre stycken konsertklädda killar. Alla i 30-årsåldern. Dom ser ut som vilka snubbar som helst, men det är något som inte stämmer. Jag kikar igen men kan inte riktigt ta på det.
En är blond, en har rakad skalle och en lite mer rockigt svart långt hår. De är definitivt inte bröder. Men de påminner om varandra på något mystiskt sätt. Så ser jag det.
Alla tre är harmynta!!!!!!!
Vet inte om den beteckningen är politiskt korrekt så här 2009, det kanske ska heta opererade för gomspalt. Eller så?
Nu är det inte deras "lyte" som är det roliga i sammanhanget. Det är säkert jobbigt för de tre. Men det som får mig att skratta är att jag funderar på hur killarna hittat varandra. FInns det en klubb? Har deras mammor en gång varit med i någon grupp? Det måste ju ha varit långt före internet-tiden.
Finns det till och med en intresse-organisation för harmynta som gillar Lundell?
Skumt var det i alla fall. Men killarna dansade loss ordentligt under de hårdaste passagera på konserten. Och själv stod jag tyst och undrade vilken klubb jag skulle kunna vara med i.
Varför?
Jo, för när jag strollar in på området närmast scenen är det något som får mig att haja till. I ögonvrån ser jag tre stycken konsertklädda killar. Alla i 30-årsåldern. Dom ser ut som vilka snubbar som helst, men det är något som inte stämmer. Jag kikar igen men kan inte riktigt ta på det.
En är blond, en har rakad skalle och en lite mer rockigt svart långt hår. De är definitivt inte bröder. Men de påminner om varandra på något mystiskt sätt. Så ser jag det.
Alla tre är harmynta!!!!!!!
Vet inte om den beteckningen är politiskt korrekt så här 2009, det kanske ska heta opererade för gomspalt. Eller så?
Nu är det inte deras "lyte" som är det roliga i sammanhanget. Det är säkert jobbigt för de tre. Men det som får mig att skratta är att jag funderar på hur killarna hittat varandra. FInns det en klubb? Har deras mammor en gång varit med i någon grupp? Det måste ju ha varit långt före internet-tiden.
Finns det till och med en intresse-organisation för harmynta som gillar Lundell?
Skumt var det i alla fall. Men killarna dansade loss ordentligt under de hårdaste passagera på konserten. Och själv stod jag tyst och undrade vilken klubb jag skulle kunna vara med i.
fredag 26 juni 2009
En makalös kväll
Lovade ju att återkomma med rapport om festivalen. Och det var så jäkla bra att jag faktiskt måste berätta lite redan idag. Thåström får recensioner i tidningarna. och jag håller med vad de skriver. Han var skitbra på ren svenska.
Men sen måste jag få nämna Caj Karlsson som spelade med start 01.15 i natt på en liten scen som de kallade Athena. I bakgrunden mullrade Mötley Crüe. Och Caj med sin enorma charm drev så härligt med det fenomenet. Att han aldrig haft ett sånt tungt kompband, och att han varit runt på scenområdet under dagen och hämtat inspiration från andra band.
- De här Volbeat. Nu vet jag hur man ska mellansnacka. Fuck Yeah Fuck Fuck....Och jag som trodde det hette Peace and Love.
Så kallade han Mötley Crüe för Mötley Who och spelade alla sina fina sånger. Bredvid mig stod en tjej som var som i trans. Hon sjöng med i vartenda ord därframme vid scenkanten. Jag fick rysningar i superklass när han pelade Ett Brev i den finaste version jag hört hittills.
Får du chansen att se Caj nånstans i sommar så ta den.
Förresten var det magiskt också att precis när man känslomässigt knockad gick från Thåström dränkas av ett jublande Keane som danspopade iväg sin hjärtskärande Everybodys Changing. Aldrig har så många 17-åriga flickor jublande rusat mot scenen. Jag gubbrockade i bakgrunden.
Nu ska jag gå hem till husen här från biblioteket där jag snabblandade.
Ska bara avsluta med att det fanns en artist som hette La Fleur igår.
Men sen måste jag få nämna Caj Karlsson som spelade med start 01.15 i natt på en liten scen som de kallade Athena. I bakgrunden mullrade Mötley Crüe. Och Caj med sin enorma charm drev så härligt med det fenomenet. Att han aldrig haft ett sånt tungt kompband, och att han varit runt på scenområdet under dagen och hämtat inspiration från andra band.
- De här Volbeat. Nu vet jag hur man ska mellansnacka. Fuck Yeah Fuck Fuck....Och jag som trodde det hette Peace and Love.
Så kallade han Mötley Crüe för Mötley Who och spelade alla sina fina sånger. Bredvid mig stod en tjej som var som i trans. Hon sjöng med i vartenda ord därframme vid scenkanten. Jag fick rysningar i superklass när han pelade Ett Brev i den finaste version jag hört hittills.
Får du chansen att se Caj nånstans i sommar så ta den.
Förresten var det magiskt också att precis när man känslomässigt knockad gick från Thåström dränkas av ett jublande Keane som danspopade iväg sin hjärtskärande Everybodys Changing. Aldrig har så många 17-åriga flickor jublande rusat mot scenen. Jag gubbrockade i bakgrunden.
Nu ska jag gå hem till husen här från biblioteket där jag snabblandade.
Ska bara avsluta med att det fanns en artist som hette La Fleur igår.
torsdag 25 juni 2009
The times they are a´changing
Sätter mig alldeles snart i bilen och åker till Peace and Love.
Livet är väldigt annorlunda jämfört med samma resa för ett år sedan.
Så mycket lugnare för en hel jäkla bunt med folk, inklusive mig själv.
Låt det fortsätta vara så.
Återvänder med rapport på lördag.
Livet är väldigt annorlunda jämfört med samma resa för ett år sedan.
Så mycket lugnare för en hel jäkla bunt med folk, inklusive mig själv.
Låt det fortsätta vara så.
Återvänder med rapport på lördag.
onsdag 24 juni 2009
Old man river
Har ett bra samtal i Det stora huset där Tjifen säger åt mig att vara snäll mot de nya unga i sommar. Jag svarar glatt att jag ibland glömmer bort hur gammal jag är, att man liksom tror att man är på samma lina som de där unga glada.
På väg hem går jag på Hamngatan och skriver ett mess. Jag tror jag är rätt trendigt klädd i schyssta jeans, en bra t-shirt och brandgula Converse. Då är jag på väg att bumpa in i en ball kille på dryga 20. Han ler ett självsäkert leende.
- Akta dig farbror, se dig för...
Så kröktes min rygg och jag in på NK och köpte hålfotsinlägg.
På väg hem går jag på Hamngatan och skriver ett mess. Jag tror jag är rätt trendigt klädd i schyssta jeans, en bra t-shirt och brandgula Converse. Då är jag på väg att bumpa in i en ball kille på dryga 20. Han ler ett självsäkert leende.
- Akta dig farbror, se dig för...
Så kröktes min rygg och jag in på NK och köpte hålfotsinlägg.
Det kom ett brev
Karlstad 1989 var rejält upprörd under förmiddagen. Men jag har fått bra support från de andra här i Det stora huset. Livet är inte bara en övergång från Chesterfield till Exeter.
Ikväll blir det en utflykt till Skeppsbron och titt på de stora båtarna som ligger där och stänger av stan. Ser ut att bli en ruggigt fin Atockholmskväll. En sån som egentligen bara världens vackraste huvudstad kan erbjuda.
Nu ska vi snart börja prata iransk fotboll. Det är grejer det. En riktig pärs igen, för att vara kul. Eller ska vi dra ner persiennen?
Ikväll blir det en utflykt till Skeppsbron och titt på de stora båtarna som ligger där och stänger av stan. Ser ut att bli en ruggigt fin Atockholmskväll. En sån som egentligen bara världens vackraste huvudstad kan erbjuda.
Nu ska vi snart börja prata iransk fotboll. Det är grejer det. En riktig pärs igen, för att vara kul. Eller ska vi dra ner persiennen?
What a mess
Klockan var runt 23 när jag fick ett riktigt trevligt sms. Ett sånt som gör att man nästan kan sova utan huvudkudde.
Nu har jag vaknat till i ett överbedårande sommarstockholm. Ska ta en snabbdusch innan det är dags att tillbringa dagen med de tusen rösternas kvinna.
Ibland önskar jag att det fanns ett sätt att ligga och duscha, för sanningen är att jag är bautatrött.
Blev ju ingen golf igår eftersom Bobby Ewings mamma var på möte samtidigt som Bobby Ewings pappa kanske hade hoppats lite för mycket.
Nevermind, ska lira med Racketdoktorn i morgon i stället. Kan bli skoj.
Sen har gubbligan från Hönsabollen på torsdagar bestämt sig för att spela i klubben i stället. Det är riktigt skoj.
Nu har jag vaknat till i ett överbedårande sommarstockholm. Ska ta en snabbdusch innan det är dags att tillbringa dagen med de tusen rösternas kvinna.
Ibland önskar jag att det fanns ett sätt att ligga och duscha, för sanningen är att jag är bautatrött.
Blev ju ingen golf igår eftersom Bobby Ewings mamma var på möte samtidigt som Bobby Ewings pappa kanske hade hoppats lite för mycket.
Nevermind, ska lira med Racketdoktorn i morgon i stället. Kan bli skoj.
Sen har gubbligan från Hönsabollen på torsdagar bestämt sig för att spela i klubben i stället. Det är riktigt skoj.
tisdag 23 juni 2009
När en kommentar blir alldeles rätt
Jag, Pojken och Tom Strong gick på lyxlunch på Elverket. Ett ganska glassigt ställe på Östemalm där en vanlig lunch ligger närmare hundringen. Men OK. Maten är kanske lite bättre än genomsnittet.
Jag högg ett bord ute när ett par tjusiga kvinns i 50-plusfasen till slut drack ur sitt kaffe.
- Ska ni gå nu?
- Ja, du jagar ju bort oss.
- Nja, ärligt talat hade det varit trevligast om ni stannat kvar som sällskap, sa jag.
Och då sken den ena av damerna upp och sa att det var det finaste hon hört på länge.
Jag högg ett bord ute när ett par tjusiga kvinns i 50-plusfasen till slut drack ur sitt kaffe.
- Ska ni gå nu?
- Ja, du jagar ju bort oss.
- Nja, ärligt talat hade det varit trevligast om ni stannat kvar som sällskap, sa jag.
Och då sken den ena av damerna upp och sa att det var det finaste hon hört på länge.
Big boss man
Idag får man passa sig. Det går rykten om att La Fleur ska vara min chef. Märkligt det här att när man ska jobba i Det stora huset för första gången på toklänge så behagar Gud Fader bjuda på 25 grader varmt och klarblå himmel.
Det blir en lång väntan på att klockan ska bli halvfem så man får gå ut i det fria.
Tittade en sväng på Royal Tenenbaums sent igår. Kanske för tionde gången. En av de mest fantastiska filmer som gjorts. Gudomligt soundtrack.
Nu väntar en snabbdusch, och sen gör vi som Gessle:
Tar en promenad, genom stan, shalallalalalalej
Det blir en lång väntan på att klockan ska bli halvfem så man får gå ut i det fria.
Tittade en sväng på Royal Tenenbaums sent igår. Kanske för tionde gången. En av de mest fantastiska filmer som gjorts. Gudomligt soundtrack.
Nu väntar en snabbdusch, och sen gör vi som Gessle:
Tar en promenad, genom stan, shalallalalalalej
måndag 22 juni 2009
Live long time
Ibland faller bitarna på plats ganska bra. Trots att det är stökigt runt omkring. Har precis konstaterat att jag faktiskt har tid att se både torsdagen och fredagen på Peace and Love. Och då är det värt att åka dit. Även om jag i dagsläget inte känner nån annan som ska dit.
Men vad fan, nån ska väl vara den första som åker ensam på Rockfestival...jag har ju ändå inga vänner...
Men faktum är att ibland kan det vara riktigt skönt att speja alldeles ensam. Jag gjorde ju exempelvis det på en av Springsteenspelningarna. Och på många sätt var det den bästa.
Försökte nyss få med mig Brudmagneten men han yrade något om jobb. - Sjung en sång, sa jag.
Men han ville inte attackera. Han var tuffare förr.
Kände förresten på vattnet i Dalarna nu i helgen. Känns som en fasa att det bara är 22 dagar till Vansbro. Får man ta med sig element?
Men vad fan, nån ska väl vara den första som åker ensam på Rockfestival...jag har ju ändå inga vänner...
Men faktum är att ibland kan det vara riktigt skönt att speja alldeles ensam. Jag gjorde ju exempelvis det på en av Springsteenspelningarna. Och på många sätt var det den bästa.
Försökte nyss få med mig Brudmagneten men han yrade något om jobb. - Sjung en sång, sa jag.
Men han ville inte attackera. Han var tuffare förr.
Kände förresten på vattnet i Dalarna nu i helgen. Känns som en fasa att det bara är 22 dagar till Vansbro. Får man ta med sig element?
Norra Kyrkogatan 35
Tar lite hjälp av Sigge och Magnus. Även om jag borde skriva själv också. Men jag är rätt "shaky" för tillfället.
Tänkte tillbringa kvällen på Blidösund med min älskade Magnus Lindberg. Tror han behövs just nu.
Det finns en del att reda ut i det här huvudet. Som vanligt :o)
Men jag är väldigt väldigt glad över ett telefonsamtal idag. För att citera en gammal reklamfilm:
STARKT JOBBAT!
söndag 21 juni 2009
En liten tanke bara
I min släkt pågår på den ena sidan en evighetslång tävling i "Konsten att tycka mest synd om sig själv"!
Jag är väldigt glad att jag och min syster ärvt generna från den andra sidan.
Min syster är en väldigt bra människa.
Väldigt väldigt bra.
Det gjorde riktigt ont för oss båda i lördags. Och vi hanterade det på olika sätt. Fast egentligen på samma.
Däremot finns det andra i den tävlingen som ibland kanske borde tänka på vad de kastar ur sig. Och notera noga att detta gäller SLÄKT. Inga andra personer. Så att det inte blir några missförstånd.
Återkommer!
torsdag 18 juni 2009
Duell på banan
Frågan är väl egentligen bara var man ska börja. Med snatteriet? Plankningen? Eller något annat den här dagen när En helt vanlig man uppnått status som kvalificerad ungdomsbrottsling.
Vi backar bandet till klockan 10 i förmiddags och ett kort besök på IKEA där jag lämnade tillbaka en gammal hylla som ingen funktion kan fylla. Fick några hundralappar tillbaka och åkte sedan till Citygross för att handla lite prylar till midsommar.
Därinne var enorma köer, men jag hittade en kassa som faktiskt gick ganska fort. Mycket för att någon person hade ställt en kundvagn, som var överbelamrad med prylar, mitt i kön. Ingen ordentlig människa vågade sig förbi vagnen, trots att dess förare inte visade sig på flera minuter. Jag smet dock förbi och ställde mig i kön bakom mammor och pappor som var på väg att förköpa sig å det grövsta på chips, Coca Cola och varmkorv.
Eftersom köväntan är segt gick jag och hämtade ett Aftonblad som jag ströläste i kön alltmedan en svettig kassörska vände mjölpaket med streck-koder mot läsaren.
Till slut blev det min tur. Detta efter att damen framför mig på ett synnerligen strängt sätt ifrågasatt summan 1386 kronor.
– Jag har inte köpt något dyrt, sa hon. Titta, köttfärs bara 100 kronor.
Att hon sedan hade blandat käk för säkert 9 plastkassar verkade hon inte tänka på. Och att inte ens på Citygross kostar allting under 5 kronor.
Jag klarade mig undan med 130 spänn för 7,5 liter läsk, en sockerkaksmix, 10 skursvampar och två burkar Ravioli.
Aftonbladet då?
Ja, det var ju just det. Den jämra tidningen satt under armen på mig märkte jag när jag gick mot utgången av just det gallerian i Kungens Kurva.
Jag. En snattare!
Jag som faktiskt aldrig stulit något i en affär i hela mitt liv. Jag drabbades av rena Karl-Bertil Jonsson-våndan. Gå tillbaka till kassan och göra rätt för mig. Nej, för jag hade inga kontanter.
Kutryggat gå mot utgången. Ja. Men med ett härta som gjorde dubbelslag. Fattas ju bara att en kontrollant snart skulle gripa tag om min axel.
– Hur var det här då?
Någon sådan dok inte upp och jag kunde i lugn och ro åka och tanka och sedan fara hem. Men tidningen har jag fortfarande inte haft samvete att läsa.
Några timmar senare tog Hon bredvid och jag en lunchpromenad från Mariatorget till Liljeholmen. En himla bra promenad, med många vettiga ord som vanligt. Tyvärr kunde den inte bli längre eftersom jag var inkallad till samhällstjänst.
På väg tillbaka mot Söder tog jag Tvärbanan och där är det ju så trevligt att det går omkring biljettkontrollanter och kollar att man gjort rätt för sig.
Där satt jag i full mundering. Mörkblå uniform med typiska revärer och med en biljettstämpel i fickan. Däremot inget kort att åka på. Det låg i jeansfickan hemma insåg jag.
Men det här skulle väl ordna sig. Så när kontrollanten kom till mig förklarade jag att jag hade kortet hemma, men att han såklart kunde se på mig var jag jobbade. För säkerhets skull visade jag stämpeln också.
– Nej du, sa han. Du måste ha en biljett också.
Jag log och trodde att han skojade och förklarade att jag var kollega med honom, och att jag var på väg upp till Gullmarsplan för att jobba.
– Jag tycker du ska gå av på nästa station, sa han.
- Det tycker inte jag, sa jag.
Då blängde han på mig som jag vore spetälsk, men jag log älskvärt tillbaka. Och satt kvar.
Reste sedan med ett bultande hjärta (igen) som en simpel plankare till Gullamarsplan och fick ta en snabb promenad över bron för att hinna hem och hämta kortet i jeansfickan.
För övrig önskade kontrollanten Glad midsommar precis innan jag klev av. Det önskade inte jag.
Alltså hur tänkte den mannen? Att jag för att tjäna 30 kronor klätt på mig uniform och släpat med mig en stämpel? Dåre!
Så blev det Samhällstjänst under eftermiddagen och där var väl det mesta ganska lugnt. Exsambo Lea störde emellertid friden med ett samtal som otippat nog rörde ekonomiska mellanhavanden. Hon ger sig fan inte. Men jag fick till en värdig avslutning på samtalet samtidigt som ett gäng passagerar nog tyckte att föraren skulle ha två händer på ratten under färden genom ett körikt city.
Det tyckte jag med. Så jag la på och började lyssna på radio istället. Den här veckan har jag lärt mig mer och samhället än på länge. P1 är en guldgruva.
Och därmed mina vänner tar nog Bloggen lite midsommarledigt. Men senast måndag är jag här igen med mina tankar och funderingar.
Men vill ni ha tag på mig finns jag därute i den verkliga världen.
Ett litet utvik
Måste säga att jag fortfarande, trots hög ålder och en exsambo med tvättfobi, inte hittat någon bra metod för att ta hand om min tvätt. När den är ren.
Smutstvätt är ju väldigt lätthanterlig. Den vräker man in i en jättehög i ena garderoben. Sen samlar man in den i ett påslakan och sorterar högar på golvet i tvättstugan. Hur enkelt som helst.
Men sen är det problem.
Hur jag än gör så orkar jag liksom inte göra som Gunnel, 64, som står kvar nere i tvättstugan och viker och fixar och får små fina högar att bära med sig upp i lägenheten. Mangel förstår jag inte ens hur den fungerar.
Det blir oftast att jag tar allt i ett enormt famntag och balanserar mig upp i lägenheten. På vägen får jag börja mig sådär en åtta-nio gånger och ta upp urfallna strumpor och annat smått. Nåja, så små är väl inte mina strumpor.
På sängen samlas nu klädberget, och jag ser det som en värre utmaning än den Göran Kropps sherpa kände när stollen från Bankeryd skulle upp på någon Himalaya-topp för sjunde gången. Det är som ett riktigt Sisyfos-arbete väntar.
Jag drar igång lite lätt med det enklaste och viker ihop lite kalsonger och stuvar ner i en låda. Men sen måste jag ha rast. Att hänga upp en tröja på galge är bara för jobbigt.
Så tvätten blir liggande i några dagar och slänger onda mördande blickar på mig.
Andra har det inte så här. Andra bara fixar i ordning sitt och sen är det rent och fint. Och vikt.
Ibland vill jag också vara som dem. Och boka en ny tvätt-tid när den gamla är förbrukad.
onsdag 17 juni 2009
Dagens lönebråk
Efter diverse tjafs med lönekontoret är plötsligt min lön insatt nu under eftermiddagen. Det som absolut inte skulle fungera. Verkligen inte förrän den 25:e. Nej oooohhhh nej. Alltså , varför kan inte den man pratar med bara göra det som faktiskt går, istället för att ha miljoner dåliga svepskäl. Nu var det dessutom de som hade gjort fel.
Jag fick använda mig av samtliga färgade djungelordspråk nedan.
Att vakna i mörkret och se Fantomen - en fasa för onda män.
Den som ser Fantomen utan mask dör en fasansfull död.
Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man.
Du hittar aldrig Fantomen - han hittar dig.
Då Fantomen frågar svarar man.
Då Fantomen rör sig står blixten stilla.
Fantomens röst isar i blodet.
Fantomen har tio tigrars styrka.
Fantomen har tusen ögon och tusen öron.
Fantomen smyger tystare än djungelkatten.
Fantomen är hård mot de hårda.
Sikta aldrig på Fantomen.
Kinderegg
Översvämning i badrummet eftersom jag glömt att jag satt på badvatten
35 minuter sen inne i stan eftersom varenda jävla gata var igenkorkad
Ingen lön ubetald
Men annars e de bra
Och riktigt riktigt bra var att köksstolarnas överdrag blev rena och fina i maskin.
Sånt e kul.
35 minuter sen inne i stan eftersom varenda jävla gata var igenkorkad
Ingen lön ubetald
Men annars e de bra
Och riktigt riktigt bra var att köksstolarnas överdrag blev rena och fina i maskin.
Sånt e kul.
Byråkrater och pojksoldater
Sitter i femton samtal med lönekontoret i Det stora huset. Eller snarare Det stora huset bredvid Det stora huset. Kapten Hjälms hantlangare alltså.
Det är skön attityd på folket.
- Du ska vara glad att vi ens svarar på dina samtal...typ.
Att det är de som gjort alla fel och slarvat verkar de fullkomligt skita i.
Men då vet de inte att de bråkar med fel person.
Nu är det krig.
Det är skön attityd på folket.
- Du ska vara glad att vi ens svarar på dina samtal...typ.
Att det är de som gjort alla fel och slarvat verkar de fullkomligt skita i.
Men då vet de inte att de bråkar med fel person.
Nu är det krig.
tisdag 16 juni 2009
Nykroppa
Det var hösten 1997. Jag och Gordon Hill hade varit på Söderstadion och var nu på väg hem mot södra förorterna. Han bodde i Hökarängen och jag i Farsta. Det är en station mellan de två förorterna.
När vi kom gående till Skärmarbrink stötte vi på en gammal missbrukarvän till Gordon Hill från Jönköping. En sliten existens som presenterade sig som Janne. Han var nog en sju åtta år äldre än oss. Han berättade att han varit iväg på två timmars permis och att numer bodde på ett hem/klinik i Farsta som hette Nykroppa.
Janne var en klart splittrad person som nu avslöjade att han suttit på kåken ett par år för ett dråp, men att han nu var påväg tillbaka ut i samhället. Än så länge var han dock bara uppe i två timmars obevakad permission då och då.
Han var verkligen typen som gärna berättade om sig själv men inte gärna tog någon notis om vad den andra sa.
Gordon Hill och jag försökte styra in samtalet på fotbollen men det blev mest att han och Janne Nykroppa satt och drog Jönköpingsminnen. Jag slog ned blicken i matchprogrammet.
Så kom Hökarängen och det blev dags att gå av för Gordon Hill. Och där satt plötsligt jag med en dräpare på permission och skulle kallprata ett tag till.
Som tur är det som sagt bara en station mellan Hökarängen och Farsta, men det var stelt nog ändå. Men samtalet fick ett fantastiskt slut när vi klev av på perrongen och till slut skulle gå åt varsitt håll. Då ler Janne lite sådär lagom sprött, kopplar på den släpiga Jönköpingsdialekten och drar till med den kanske största floskeln av alla:
– Ah, vi hörs väl!!!
Det är 12 år sen nu.
När vi kom gående till Skärmarbrink stötte vi på en gammal missbrukarvän till Gordon Hill från Jönköping. En sliten existens som presenterade sig som Janne. Han var nog en sju åtta år äldre än oss. Han berättade att han varit iväg på två timmars permis och att numer bodde på ett hem/klinik i Farsta som hette Nykroppa.
Janne var en klart splittrad person som nu avslöjade att han suttit på kåken ett par år för ett dråp, men att han nu var påväg tillbaka ut i samhället. Än så länge var han dock bara uppe i två timmars obevakad permission då och då.
Han var verkligen typen som gärna berättade om sig själv men inte gärna tog någon notis om vad den andra sa.
Gordon Hill och jag försökte styra in samtalet på fotbollen men det blev mest att han och Janne Nykroppa satt och drog Jönköpingsminnen. Jag slog ned blicken i matchprogrammet.
Så kom Hökarängen och det blev dags att gå av för Gordon Hill. Och där satt plötsligt jag med en dräpare på permission och skulle kallprata ett tag till.
Som tur är det som sagt bara en station mellan Hökarängen och Farsta, men det var stelt nog ändå. Men samtalet fick ett fantastiskt slut när vi klev av på perrongen och till slut skulle gå åt varsitt håll. Då ler Janne lite sådär lagom sprött, kopplar på den släpiga Jönköpingsdialekten och drar till med den kanske största floskeln av alla:
– Ah, vi hörs väl!!!
Det är 12 år sen nu.
Släng dig i väggen Nigeria
-Hello Sir. Good morning!
Telefonlinjen är raspig och kvinnan i andra änden är glad och något pådrivande.
- I´m calling from Hong Kong and my name is xxx xxx.
Jag hajar till och funderar i någon sekund om jag känner någon i Hong Kong som kanske kan ha råkat ut för något.
- I think that might have called the wrong number.
Inte då. Hon skjuter in att hon vet att jag är en mycket upptagen person, men att den lilla undersökning hon ska göra tar väldigt lite tid.
- It is very important for us to get your answers in our survey.
Snabbt tänker jag att det kan ju inte på något sätt belasta min telefonräkning, även om man hört talas om de mest märkliga missade samtal som folk ringer tillbaka till. Men nu var jag uppringd på min fasta telefon. Och behövde inte lämna nån pinkod eller någonting. Inte ens en puk-kod faktiskt.
Så drar hon igång en mindre enkät om företagets importvanor och jag svarar så gott jag kan. Min marknadsengelska är ju så där.
Jag har ett hemtelefonnummer som slutar på 00 och hela våren har jag blivit uppringd av diverse personer som söker folk på ett företag som hade numret innan mig. Det har varit kronofogdar, privatpersoner och distributörer. Men ingen från Hong Kong.
Varje gång har jag förklarat att det är fel nummer och de har ursäktat sig och skyllt på Eniro. Men idag sa jag ingenting om fel nummer efter att jag prövat en gång. Det gjorde att jag fick vara med i den här spännade frågestunden. Och att det nu sitter en tjej i Hong Kong och sammanfattar ett gäng märkliga åsikter från kalla Norden.
För inte visste hon att vår årsomsättning var fyra miljoner dollar.
Det visste ju inte ens jag för 20 minuter sen.
Telefonlinjen är raspig och kvinnan i andra änden är glad och något pådrivande.
- I´m calling from Hong Kong and my name is xxx xxx.
Jag hajar till och funderar i någon sekund om jag känner någon i Hong Kong som kanske kan ha råkat ut för något.
- I think that might have called the wrong number.
Inte då. Hon skjuter in att hon vet att jag är en mycket upptagen person, men att den lilla undersökning hon ska göra tar väldigt lite tid.
- It is very important for us to get your answers in our survey.
Snabbt tänker jag att det kan ju inte på något sätt belasta min telefonräkning, även om man hört talas om de mest märkliga missade samtal som folk ringer tillbaka till. Men nu var jag uppringd på min fasta telefon. Och behövde inte lämna nån pinkod eller någonting. Inte ens en puk-kod faktiskt.
Så drar hon igång en mindre enkät om företagets importvanor och jag svarar så gott jag kan. Min marknadsengelska är ju så där.
Jag har ett hemtelefonnummer som slutar på 00 och hela våren har jag blivit uppringd av diverse personer som söker folk på ett företag som hade numret innan mig. Det har varit kronofogdar, privatpersoner och distributörer. Men ingen från Hong Kong.
Varje gång har jag förklarat att det är fel nummer och de har ursäktat sig och skyllt på Eniro. Men idag sa jag ingenting om fel nummer efter att jag prövat en gång. Det gjorde att jag fick vara med i den här spännade frågestunden. Och att det nu sitter en tjej i Hong Kong och sammanfattar ett gäng märkliga åsikter från kalla Norden.
För inte visste hon att vår årsomsättning var fyra miljoner dollar.
Det visste ju inte ens jag för 20 minuter sen.
Cash is king
Kommer du ihåg förr när man stod på banken och köpte Thomas Cooks resecheckar. Det var "the shit" på den tiden. Långt innan minsta 9-åring hade eget VISA-kort inför Thailandsresan.
Pappa hade checkhäfte och mamma hämtade något som hette reservblankett på PK-banken. Så använde man noteringshäfte.
Länssparbanken hade en enorm mynträknare som skulle kunna gjort skäl för epitetet helvetesmaskin, men den var fantastiskt rolig att gissa summan på när bankmannen hade tömt ens spargris genom att öppna bottenplattan med en speciell platt nyckel.
Så stoppade han bankboken i en springa i sin datamaskin och in skrevs behållningen och en gång om året påfördes några kronor i ränta.
Länssparbankens bok var mörkgrön. PK-bankens var ljusblå.
Jag tycker valutamarknaden var häftigare förr. Idag ska jag föra över pengar från en fond till mitt vanliga konto. Jag behöver inget annat än leg med mig. Det tycker jag är lite mesigt.
Pappa hade checkhäfte och mamma hämtade något som hette reservblankett på PK-banken. Så använde man noteringshäfte.
Länssparbanken hade en enorm mynträknare som skulle kunna gjort skäl för epitetet helvetesmaskin, men den var fantastiskt rolig att gissa summan på när bankmannen hade tömt ens spargris genom att öppna bottenplattan med en speciell platt nyckel.
Så stoppade han bankboken i en springa i sin datamaskin och in skrevs behållningen och en gång om året påfördes några kronor i ränta.
Länssparbankens bok var mörkgrön. PK-bankens var ljusblå.
Jag tycker valutamarknaden var häftigare förr. Idag ska jag föra över pengar från en fond till mitt vanliga konto. Jag behöver inget annat än leg med mig. Det tycker jag är lite mesigt.
Att hålla tal
Vaknade nyss upp ur en märklig dröm där Doughnuts pojkvän var huvudperson. Vi var tillbaka i Årsta i en tid då Röda pricken var ett kul ställe där det hängde en uppstoppad gädda i taket.
DP fyllde 50 och hade samlat hela jobbet på översta våningen där han av någon anledning skulle hålla ett tal.
Han inledde med orden "Jag är ingen talare"...och i samma ögonblick kom jag uppför trappan och fyllde i med "men ute så skvalar'e...".
Det var så bra så det verkade riggat och folk exploderade i skratt. Sen höll DP ett av de bästa tal som någonsin hörts, tyvärr försvann det ur mitt drömminne så snart jag vaknade. Men rimmen var majestätiska och DP dominerade.
Bobby Ewings mamma messade förresten igår och menade att jag tar del av Röda prickens produkter igen. Detta efter att jag upptäckt ett konstigt namn. Ja, jag kikade på en Röd prick igår. Men hade jag gjort det oftare hade jag såklart märkt förändringen tidigare.
Nu pratar pensionärer om hur matkassen blivit dyr eller billig i Jämtland eller hur det nu är.
Jag tror jag går och lägger mig igen.
DP fyllde 50 och hade samlat hela jobbet på översta våningen där han av någon anledning skulle hålla ett tal.
Han inledde med orden "Jag är ingen talare"...och i samma ögonblick kom jag uppför trappan och fyllde i med "men ute så skvalar'e...".
Det var så bra så det verkade riggat och folk exploderade i skratt. Sen höll DP ett av de bästa tal som någonsin hörts, tyvärr försvann det ur mitt drömminne så snart jag vaknade. Men rimmen var majestätiska och DP dominerade.
Bobby Ewings mamma messade förresten igår och menade att jag tar del av Röda prickens produkter igen. Detta efter att jag upptäckt ett konstigt namn. Ja, jag kikade på en Röd prick igår. Men hade jag gjort det oftare hade jag såklart märkt förändringen tidigare.
Nu pratar pensionärer om hur matkassen blivit dyr eller billig i Jämtland eller hur det nu är.
Jag tror jag går och lägger mig igen.
måndag 15 juni 2009
Sanering efter planering
Någon eller några som bestämmer har skapat ett härligt inferno i innerstan. Nästan alla bilvägar är avstängda. För tunnelreparering, båttävling och brobygge. Kaos är bara förnamnet. Det tog 25 minuter att köra 400 meter på Folkungagatan i morse.
Nu tar jag igen mig på soffan. Ska snart se lite Sommarplus på SVT Play. Sverker ska tydligen vara i högform.
Sen blir det bli sanering. Gamla fina Saaben, förlåt Koenigseggen, ska bli som ny. Om jag inte somnar.
För övrigt vill jag gärna tillägga att på det där internet finns det folk som klär av sig ibland. Och gör väldigt konstiga saker.
Nu tar jag igen mig på soffan. Ska snart se lite Sommarplus på SVT Play. Sverker ska tydligen vara i högform.
Sen blir det bli sanering. Gamla fina Saaben, förlåt Koenigseggen, ska bli som ny. Om jag inte somnar.
För övrigt vill jag gärna tillägga att på det där internet finns det folk som klär av sig ibland. Och gör väldigt konstiga saker.
Ostkrokar och coca cola
för du och jag har sett en del
och känner till varandras fel
vi lever i vår egen hemlighet
vi är människor och det är märkligt
och kanske svårt och omöjligt ibland
var inte rädd för det som är verkligt
Som att Falkenberg och Bajen kan mötas i ett kval. Fast det låter ju mer overkligt. När jag tänker efter.
söndag 14 juni 2009
Ur led är tiden
Efter tips från Bobby Ewings pappa har jag använt morgonen/förmiddagen till att lyssna på Godmorgon Världen. Det börjar 9 och slutar 11. Jag körde "Lyssna Direkt"-versionen från SR:s webbsida.
Allt fungerade som det skulle, men nånstans den första halvtimmen somnade jag en stund. Och där gick något snett. Programmet har börjat om igen och går nu med en halvtimmes försening. Något som fått mig att få en "spooky" känsla i kroppen.
En del i programmet heter Panelen. Den brukar alltid sändas fem minuter före 10-nyheterna. Men på min datorklocka stod det 11.24. Och på mobilen också.
Men när Panelen var klar kom det nyheter. Och nyhetsuppläsaren sa myndigt: Klockan är 10, här är Ekot.
Sånt där är lite jobbigt.
Allt fungerade som det skulle, men nånstans den första halvtimmen somnade jag en stund. Och där gick något snett. Programmet har börjat om igen och går nu med en halvtimmes försening. Något som fått mig att få en "spooky" känsla i kroppen.
En del i programmet heter Panelen. Den brukar alltid sändas fem minuter före 10-nyheterna. Men på min datorklocka stod det 11.24. Och på mobilen också.
Men när Panelen var klar kom det nyheter. Och nyhetsuppläsaren sa myndigt: Klockan är 10, här är Ekot.
Sånt där är lite jobbigt.
Ett slags roadmovie
- Du, det här är inte en eftermiddag som man berättar om för vem som helst.
La Fleur och jag satt på Palmyra Kebab och slevade i oss varsin jättetallrik när han konstaterade orden ovan.
Nej, frågan är ju hur nördig man får vara. Men det är ju på grund av vi kan nörda ihop som vi är så himla bra vänner.
Han hängde med mig ut på uppdrag igår. Satt som sällskap under 90 minuter och gjorde mig både nervös och trygg samtidigt. Nervös för att jag inte hade gjort det jag gjorde på 10 år. Trygg just för att han är så kul att "tjabba" med. Vad sägs om att sitta och namndroppa holländska tennisspelare eller att La Fleur går fram till en fotbollsdomare som dömde i VM 1978 och hälsar glatt från sin mamma.
- Hälsa tillbaka, sa domaren och såg lite perplex ut.
De kände visserligen varandra, men ändå hade han hog inte väntat att få en hälsning från mamma Gunnel just den regniga eftermiddagen. Framförallt inte av en son som han aldrig hade sett.
Efter Kebaben åkte vi hem till mig och nördade vidare. En blandad påse smågodis och en ljummen Pepsi Max stod på menyn. Jag tror det bara är La Fleur och Doktorn fd Avhandlaren som uppskattar just den delen av kostcirkeln.
Så brände vi Nassau Night på en dubbel-CD och jag knäckte La Fleur genom att fråga vilket lag som har Nassau Coliseum som hemma-arena. Han gick bet.
Ni andra hade så klart järnkoll på att det är New York Islanders. Jaja, jag kanske ska avslöja att jag vinner nästan varenda match i frågesporten på Vetgirig där jag och en massa branschkollegor har en egen liga.
Avslutade dagen med kritiskt granskande av sändningen från VM i speedway innan jag körde hem honom. På vägen gick vi in på Kapten Hjälms rum och lämnade tillbaka utrustningen.
La Fleur och jag satt på Palmyra Kebab och slevade i oss varsin jättetallrik när han konstaterade orden ovan.
Nej, frågan är ju hur nördig man får vara. Men det är ju på grund av vi kan nörda ihop som vi är så himla bra vänner.
Han hängde med mig ut på uppdrag igår. Satt som sällskap under 90 minuter och gjorde mig både nervös och trygg samtidigt. Nervös för att jag inte hade gjort det jag gjorde på 10 år. Trygg just för att han är så kul att "tjabba" med. Vad sägs om att sitta och namndroppa holländska tennisspelare eller att La Fleur går fram till en fotbollsdomare som dömde i VM 1978 och hälsar glatt från sin mamma.
- Hälsa tillbaka, sa domaren och såg lite perplex ut.
De kände visserligen varandra, men ändå hade han hog inte väntat att få en hälsning från mamma Gunnel just den regniga eftermiddagen. Framförallt inte av en son som han aldrig hade sett.
Efter Kebaben åkte vi hem till mig och nördade vidare. En blandad påse smågodis och en ljummen Pepsi Max stod på menyn. Jag tror det bara är La Fleur och Doktorn fd Avhandlaren som uppskattar just den delen av kostcirkeln.
Så brände vi Nassau Night på en dubbel-CD och jag knäckte La Fleur genom att fråga vilket lag som har Nassau Coliseum som hemma-arena. Han gick bet.
Ni andra hade så klart järnkoll på att det är New York Islanders. Jaja, jag kanske ska avslöja att jag vinner nästan varenda match i frågesporten på Vetgirig där jag och en massa branschkollegor har en egen liga.
Avslutade dagen med kritiskt granskande av sändningen från VM i speedway innan jag körde hem honom. På vägen gick vi in på Kapten Hjälms rum och lämnade tillbaka utrustningen.
lördag 13 juni 2009
Memories of a sad man
Glömde en sak från gårdagen som var ganska intressant. Jag var ute och åkte rätt mycket kollektivt av en och annan anledning. Och vid två tillfällen sprang jag på folk från Röda Pricken. Knappast lirare som jag skulle ha definierat som kompisar från den tiden utan mer vanliga kollegor. Inget otalt med någon av dem sålunda.
Men det märkliga var att de verkligen kändes som folk från förr i tiden. Väldigt mycket förr i tiden till och med.
Det fanns varken lust eller utrymme för annat än lite "vad gör du nuförtiden kul å ses". Sen gick vi vidare.
Men nånstans inom mig kom lusten till en liten text om folket jag mötte, Jerry och Louise. Bara för att det är en jävla bra titel.
Jag känner din hand i min Jerry
En gång delade vi samma kök
Det var allt vi hade tillsammans Jerry
En diskmaskin och en skalad lök
Jag hör dina ord Louise
Jag har sett dem skrivna förr
För tre månader sen Louise
Stängde jag vår dörr
Jag var prickad och klar
Fyratusen långa dar
Ni är kvar där i fabriken
Med alla de andra liken
Jag ser dina långsamma steg Jerry
Du går din väg igen
Jag är fri från vår gemensamhet Jerry
Från ledsna kvinnor och män
Du berättar nåt om nån kör Louise
Du ler och babblar på
Jag ser att du har en kris Louise
Jag reser mig upp för att gå
Jag var prickad och klar
Fyratusen långa dar
Ni är kvar där i fabriken
Med alla de andra liken
Jag var prickad och klar
Fyratusen långa dar
Ni är kvar där i fabriken
Med alla de andra liken
Jag kommer aldrig tillbaka igen
Men det märkliga var att de verkligen kändes som folk från förr i tiden. Väldigt mycket förr i tiden till och med.
Det fanns varken lust eller utrymme för annat än lite "vad gör du nuförtiden kul å ses". Sen gick vi vidare.
Men nånstans inom mig kom lusten till en liten text om folket jag mötte, Jerry och Louise. Bara för att det är en jävla bra titel.
Jag känner din hand i min Jerry
En gång delade vi samma kök
Det var allt vi hade tillsammans Jerry
En diskmaskin och en skalad lök
Jag hör dina ord Louise
Jag har sett dem skrivna förr
För tre månader sen Louise
Stängde jag vår dörr
Jag var prickad och klar
Fyratusen långa dar
Ni är kvar där i fabriken
Med alla de andra liken
Jag ser dina långsamma steg Jerry
Du går din väg igen
Jag är fri från vår gemensamhet Jerry
Från ledsna kvinnor och män
Du berättar nåt om nån kör Louise
Du ler och babblar på
Jag ser att du har en kris Louise
Jag reser mig upp för att gå
Jag var prickad och klar
Fyratusen långa dar
Ni är kvar där i fabriken
Med alla de andra liken
Jag var prickad och klar
Fyratusen långa dar
Ni är kvar där i fabriken
Med alla de andra liken
Jag kommer aldrig tillbaka igen
Dammråttor och husmusar
La Fleur har hotat med att dyka upp på kvällsvisit och han är en jävel på att upptäcka dammtussar och annat i det här råttboet, så nu är det fram med sugmaskinen som gäller.
Annars en datorförmiddag med förberedelser inför ett stycke fotbollsmatch. Kapten Hjälm har ju bett om hjälp. Ska bli ganska kul. Har inte jobbat med fotboll på det viset sen jag var anställd i Uppsala i slutet av 90-talet.
Fick ett rätt kul uppdrag på onsdag också. Men då i sportkulturens högborg några hundra meter hemifrån. Kanske inte något som egentligen är roligt för oss som vill hålla låg profil, men ibland måste man ju ut i offentligheten.
Sneglar åt höger och funderar på om det finns världsrekord i obäddad säng. I så fall har jag det. Somnade fullt påklädd i natt i en röra som inte var nådig. Men sånt kan vara så himla skönt. Vaknade nån timme senare och klädde av mig. Sen djup sömn ända fram till klockan nio. Härligt.
I högtalarna bräker Springsteen vidare från den där underbara konserten från 1980.
Nån som har sett en stämpel förresten?
Annars en datorförmiddag med förberedelser inför ett stycke fotbollsmatch. Kapten Hjälm har ju bett om hjälp. Ska bli ganska kul. Har inte jobbat med fotboll på det viset sen jag var anställd i Uppsala i slutet av 90-talet.
Fick ett rätt kul uppdrag på onsdag också. Men då i sportkulturens högborg några hundra meter hemifrån. Kanske inte något som egentligen är roligt för oss som vill hålla låg profil, men ibland måste man ju ut i offentligheten.
Sneglar åt höger och funderar på om det finns världsrekord i obäddad säng. I så fall har jag det. Somnade fullt påklädd i natt i en röra som inte var nådig. Men sånt kan vara så himla skönt. Vaknade nån timme senare och klädde av mig. Sen djup sömn ända fram till klockan nio. Härligt.
I högtalarna bräker Springsteen vidare från den där underbara konserten från 1980.
Nån som har sett en stämpel förresten?
fredag 12 juni 2009
Små färgklickar på stan
Alltså jag vill först verkligen göra klart att man verkligen inte ska glädja sig åt andras olycka. Sen vill jag också understryka att jag är mot alla former av droger. Ändå har jag aldrig riktigt kunnat låta bli att finna en del nöje i våra underbara tjackpundare.
En "tjackis" är en amfetaminmissbrukare som det börjat gå utför för. Men inte så långt att de är rena vrak. Utan under ganska många år befinner de sig ofta i ett stadium där de fungerar hyfsat men ändå beter sig jäkligt annorlunda.
I en av Stockholms större korsningar blev jag alldeles nyss påcyklad av en skön gestalt med en keps från mitten av 80-talet med texten A non smoking generation. Han hade skapligt normala kläder. Men ur ryggsäcken stack det upp ett paraply och en våldsamt gammal golfklubba.
Tjackisar ha en skum tendens att se en del värde i prylar som vi andra ratat. Det är därför man ska passa sig för att ha saker liggande framme i en bil. En påtänd tjackis kan få för sig att en kulspetspenna är värsta skatten och dra en ruta för att komma åt den.
I onsdags hade jag t-banesällskap av en annan underfundig herre som hade kommit på att hans färdkost skulle bestå av Göteborgskex med citronfyllning och en flaska Powerade ljusblå sportdryck. Jag kan för mitt liv inte komma på en äckligare kombination. Men han njöt storligen. Desutom hällde han i sig kexen ett å ett på ett väldigt fränt sätt direkt ur paketet.
När man gör samhäälstjänst får man se många såna här gunstiga junkrar. Och vi lär återigen klargöra att de flesta givetvis bara är tragiska stackare.
Men på vägen dit bjuder de på en väldans massa leenden.
En "tjackis" är en amfetaminmissbrukare som det börjat gå utför för. Men inte så långt att de är rena vrak. Utan under ganska många år befinner de sig ofta i ett stadium där de fungerar hyfsat men ändå beter sig jäkligt annorlunda.
I en av Stockholms större korsningar blev jag alldeles nyss påcyklad av en skön gestalt med en keps från mitten av 80-talet med texten A non smoking generation. Han hade skapligt normala kläder. Men ur ryggsäcken stack det upp ett paraply och en våldsamt gammal golfklubba.
Tjackisar ha en skum tendens att se en del värde i prylar som vi andra ratat. Det är därför man ska passa sig för att ha saker liggande framme i en bil. En påtänd tjackis kan få för sig att en kulspetspenna är värsta skatten och dra en ruta för att komma åt den.
I onsdags hade jag t-banesällskap av en annan underfundig herre som hade kommit på att hans färdkost skulle bestå av Göteborgskex med citronfyllning och en flaska Powerade ljusblå sportdryck. Jag kan för mitt liv inte komma på en äckligare kombination. Men han njöt storligen. Desutom hällde han i sig kexen ett å ett på ett väldigt fränt sätt direkt ur paketet.
När man gör samhäälstjänst får man se många såna här gunstiga junkrar. Och vi lär återigen klargöra att de flesta givetvis bara är tragiska stackare.
Men på vägen dit bjuder de på en väldans massa leenden.
Rast, vila på stället
En splittrad dag i samhällets tjänst gör att jag nu kamn sitta i lugn och ro i mitt hem i blåa uniform och mysa. Jag ska inte ut på gatan igen förrän 18.30. Det har sina fördelar att bo nära händelsernas centrum.
På spisen kokar makaronvatten och ur datorn ljuder Fade away med Springsteen.
Träffade på Tipmackan i Det stora huset idag och då berättade han en snabb historia om hur han för länge sedan hade skrivit en egen sångtext till just den låten när hans första tjej hade gjort slut.
"Jag vill inte tyna bort..." var refrängen.
Snyggt!
För övrigt en jädra bra sång som Springsteen spelade bara i söndags.
Ute regnar det snett som The Mac en gång så träffande beskrev det. Och folket klär sig i sydväst.
Jag hinner städa en stund innan maten är klar här. Kanske borde göra det istället för att bara sitta vid datorn. Och det var inte menat som en pik åt något håll, bara för att göra saker och ting tydliga.
På spisen kokar makaronvatten och ur datorn ljuder Fade away med Springsteen.
Träffade på Tipmackan i Det stora huset idag och då berättade han en snabb historia om hur han för länge sedan hade skrivit en egen sångtext till just den låten när hans första tjej hade gjort slut.
"Jag vill inte tyna bort..." var refrängen.
Snyggt!
För övrigt en jädra bra sång som Springsteen spelade bara i söndags.
Ute regnar det snett som The Mac en gång så träffande beskrev det. Och folket klär sig i sydväst.
Jag hinner städa en stund innan maten är klar här. Kanske borde göra det istället för att bara sitta vid datorn. Och det var inte menat som en pik åt något håll, bara för att göra saker och ting tydliga.
En dag i matens tecken
Låt oss först av allt slå fast att om jag vore pappa till en sjuåring som skrev en sån här sommardikt skulle jag vara så mallig så jag sprack.
Jag älskar sommaren för att den är varm
Den ljumma vinden fläktar på min arm
Det gröna gräset är vått av all dagg
Och så får man ha tunna klädesplagg
Sen skulle jag le lite grann i smyg för att just ordet fläktar fanns med. Men nog om det nu.
Gårdagen blev lång med en bra lunch tillsammans med Pojken och Tom Strong. Pojken var nygift och Tom Strong hade lite ångest eftersom hans två äldsta barn hade tvättstugan själva för första gången någonsin.
Vi bestämde träff uppe vid Odenplan och jag tunnelbanade mig dit via en resa som fick mina misantropiska drag att visa högform.
I säteskvadraten bredvid mig satt Rune, Berit och Kerstin (det kändes som att de hette så) på väg hem från någon kortare resa. De pratade någon fprm av sydsvensk dialekt. Från Skanstull till Gamla Stan berättade Kerstin oavbrutet om den där sköna kudden från Värnamo sängkläder som hon haft under natten. Och hur hon hade tittat vad den hette. Att man bara behövde en kudde för att den var så välformad.
- Jaha, sa Rune och Berit.
Men Kerstin gav sig inte utan tvingade till slut Rune att skriva upp på en lapp vad kudden hette så att även Rune skulle kika efter en sån.
– Ni åker ju igenom Värnamo ibland, sa Kerstin.
- Det var nog fem år sedan sist, sa Berit.
Sen bytte de ämne och diskuterade om man kunde gå från Gamla Stan till Djurgårdsfärjan istället för från Slussen.
Vid Odenplan visade det sig att det inte fanns någon bra mat utan vi åkte tillbaka till mina trakter och valde haket som i våra munnar kallas för Lyxindiern. Stället där man med lite vilja, eller ovilja, kan spana upp mot min och exsambo Leas sista lägenhet.
Det var länge sedan jag åt där, men allt var som vanligt. Jag beställde en Chicken Tikka Balti, och bad att få min sallad utan dressing.
- Bara sallad alltså, frågade kyparen.
- Bara sallad!
Och minuten senare kommer en tallrik in. Till bredden full med strimlad isbergssallad. Tom Strong och Pojken får varsin tallrik med sallad, tomat och ris.
Jag frågar om inte jag ska få något ris, och en liten konversation utspinner sig på indisk-svenskengelska. Till slut kommer en man med en skål ris. Och nu snackar vi inte liten skål. Jag får ris som normalt sett hade räckt till tre gubbar.
Antingen måste de ha tyckt att jag var smalast i Världen, eller fetast.
Lunchen avslutades med att Polisen muddrade en snubbe utanför, upptryckt mot en bil medan en kille i en t-shirt från en MC-klubb intresserat bevakade tillställningen.
Sen blev det samhällstjänst med allt vad det innebär.
Var hemma vid midnatt och somnade tyvärr på soffan. Vaknade 6.50 och trodde att det var larmtiden från igår innan jag i sista stund kom på att jag hade bilen i en lastzon och var tvungen att flytta den innan 7. Puh!
torsdag 11 juni 2009
Barn och hundar
Där det brann en eld, ligger bara lite glöd
Där det låg en glöd, svävar bara lite rök
Och när röken lagt sig
Ligger minnena i aska
Där det stod ett slott, står det nu bara en ruin
Där ruinen stod, ligger bara lite jord
Och där gräset växer
Ligger drömmarna i aska
Där det fanns ett hopp, finns det bara lite tro
Och när det finns en tro, är det bara vad du tror
När tron har flytt dig
Ligger minnena och drömmarna i aska.
Magnus Lindbergs text är kanske en av de svartaste texter jag någonsin läst. Men den speglar ibland ens egen sinnesstämning när det är som allra tyngst.
Nu lättar tyngden långsamt från mitt hjärta även om saknaden efter en liten krabat är enorm. Men det går inget sting i hjärtat bara för att man ser en Jack Russell på stan. Snarare fylls jag av värme och känner den glädje hussar och mattar har av sina små vovvar.
Såg en igår som var ute och åkte lastbil med husse. Jack Russell är ju den rasen som kanske mest av alla vill ha sällskap av husse eller matte. Läste det för länge sen att just de vovvarna är grymma på att anpassa sig efter verkligheten bara för att få vara med.
Kom att tänka på den enorma likheten mellan små barn och hundar. Hur kul det måste vara att få vara hund och hänga med husse på jobbet. Var man än kommer är det någon som säger ett glatt ord och kliar en lite bakom öronen. Kanske frågar man också husse om man får bjuda på godis.
Precis som små barn som blir rufsade i håret av snälla tanter som sen ger en en karamell.
Små barn får dessutom beröm av mamma och pappa när det kissat eller bajsat. Det brukar vovven få också. Jag tror att jag och exsambo Lea diskuterade Miltons avträde minst en gång om dagen.
Undrar när i livet det där går över? Hundar får ju samma sorts liv hela tiden, men för barn försvinner hårrufsandet och kissberömmandet.
Kisset klarar jag alldeles utmärkt nuförtiden. Men visst vore det trevligt att bli lite rufsad i håret när man går på möte med chefen.
Där det låg en glöd, svävar bara lite rök
Och när röken lagt sig
Ligger minnena i aska
Där det stod ett slott, står det nu bara en ruin
Där ruinen stod, ligger bara lite jord
Och där gräset växer
Ligger drömmarna i aska
Där det fanns ett hopp, finns det bara lite tro
Och när det finns en tro, är det bara vad du tror
När tron har flytt dig
Ligger minnena och drömmarna i aska.
Magnus Lindbergs text är kanske en av de svartaste texter jag någonsin läst. Men den speglar ibland ens egen sinnesstämning när det är som allra tyngst.
Nu lättar tyngden långsamt från mitt hjärta även om saknaden efter en liten krabat är enorm. Men det går inget sting i hjärtat bara för att man ser en Jack Russell på stan. Snarare fylls jag av värme och känner den glädje hussar och mattar har av sina små vovvar.
Såg en igår som var ute och åkte lastbil med husse. Jack Russell är ju den rasen som kanske mest av alla vill ha sällskap av husse eller matte. Läste det för länge sen att just de vovvarna är grymma på att anpassa sig efter verkligheten bara för att få vara med.
Kom att tänka på den enorma likheten mellan små barn och hundar. Hur kul det måste vara att få vara hund och hänga med husse på jobbet. Var man än kommer är det någon som säger ett glatt ord och kliar en lite bakom öronen. Kanske frågar man också husse om man får bjuda på godis.
Precis som små barn som blir rufsade i håret av snälla tanter som sen ger en en karamell.
Små barn får dessutom beröm av mamma och pappa när det kissat eller bajsat. Det brukar vovven få också. Jag tror att jag och exsambo Lea diskuterade Miltons avträde minst en gång om dagen.
Undrar när i livet det där går över? Hundar får ju samma sorts liv hela tiden, men för barn försvinner hårrufsandet och kissberömmandet.
Kisset klarar jag alldeles utmärkt nuförtiden. Men visst vore det trevligt att bli lite rufsad i håret när man går på möte med chefen.
Jag är inte arg
Läste mina två senaste inlägg och insåg precis att jag lät väldigt arg i dem. Det är jag inte. Jag är en snäll kille.
En schysst grabb utan rena kläder. Har fått använda mig av paniktvättningsmetoden med handfat och torkning på handduksvärmaren. Det brukar aldrig bli riktigt bra.
Men någonting har hänt här i huset. Folk tvättar som aldrig förr. För bara någon månad sedan fick man tid i tvättstugan nästan när man ville. Nu är det kört om man inte bokar 10 dagar innan.
Får väl gå ut och köpa nytt.
Det blir samhällstjänst idag igen. Kul med jobb. Och sen ringde Kapten Hjälm och gav mig fler uppdrag under sommaren. Det är extra kul.
Nu ska jag flumma lite i hemmet innan det kommer ett längre inlägg om liknelsen mellan barn och vovvar.
onsdag 10 juni 2009
Det luktar piss
⇒ Här börjar inlägget!
Idag fick jag för mig att jag ska testa en ny deodorant. Eller EdT-spray om man ska vara lite mer formell. Det finns ju dels den billiga varianten som man kör ibland. Typ Nivea eller sånt som man kan köpa i vilken affär som helst.
Men jag använder oftare dyrare sorter. Vet inte varför men förmodligen i tron att de luktar längre tid och godare.
Mitt favoritmärke (jag låter som en stekare...) är Givenchy och jag har kört det i säkert 15 år nu. Kanske 20. Med lite olika sorter från dem.
Idag bytte jag till en vit flaska som hette Givenchy Π. Alltså som i pi-tecken i matte.
♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦
Hur tänkte de där?
Givenchy Pi är inte precis något man säger till en engelsman. Det låter som Givenchy Pee för böveln.
Så här går jag och luktar piss.
Nu blir det fotbollskväll med Sverige-Malta.
Förklara ett ärende
Varför är det så oerhört svårt att få förklara en sak för någon som sitter i halvt ledande ställning?
Varför vill de inte lyssna på ens fråga?
Varför svarar de på något annat?
Jag blir så trött.
Lär er lyssna kretiner!
Nu åker jag och jobbar.
Salve!
Ett sorlande porlande ljud
Jag var så där fruktansvärt trött igår att öronen blev alldeles röda och varma. Somnade vid 21 på soffan. Vaknade som tur var till en halvtimme senare och gick direkt och la mig i sängen.
Tandborstning?
Tsss!
Bädda?
Orka!
Natten blev orolig med skumma drömmar. Den värsta var att jag blev blind på höger öga. Jag stod i Nacka Bollhall och skulle vara funktionär på en av Skurus handbollsmatcher när jag plötsligt började se suddigt som fan, samtidigt som det kliade i höger öga. När jag till slut fick läge att kolla mig själv i en spegel (i drömmen alltså) var ögat alldeles grumligt och hela ansiktet fullt av var.
I en Annan dröm hade exsambo Lea plötsligt gjort slut med sin snubbe och avslöjade nu att hon var ihop med en kille som brukar leda morgonsändningen i TV4. Jag tror han heter Anders.
Drömde vidare om en gammal kompis till mamma och pappa. I den drömmen var jag naken i Björkhagens centrum samtidigt som jag klev ur bilen. Då kom Allan (kompisen) gående och sa att han kände igen mig. Inte på ansiktet...
Nu segvaknar jag inför en dag i samhällets tjänst. Utanför porlar regnet samtidigt som någon tyå av maskin står och brummar.
Det kanske är klottersanering igen....de klottrar ju så förbaskat här mittemot.
tisdag 9 juni 2009
Har upptäckt en ny artist
Bara så där. En ascool knappt 60-årig kvinna. Sjunger svinbra och har fina texter. Som den här.
Would you like to learn to sing?
Would you like to sing my song?
Would you like to learn to love me best of all?
Anyone can learn the words
And the melody's so plain
This is my song to bring you back again
I'll teach you how to sing and dance
With a song and dance routine
And when the party's over
You can fall in love with me
Would you like to learn to tango?
Do you dance the light fandango?
Teach you how before we're done
Anyone can make it two
Any two can turn to one
And the melody's lost before the song's begun
Well we sound so good together
And so poorly sung alone
Your harmony's an open breeze into my sheltered home
I can teach you how to sing and dance
With a song and dance routine
And when the party's over
You can fall in love with me
Would you like to sing my song?
Would you like to learn to love me best of all?
Anyone can learn the words
And the melody's so plain
This is my song to bring you back again
I'll teach you how to sing and dance
With a song and dance routine
And when the party's over
You can fall in love with me
Would you like to learn to tango?
Do you dance the light fandango?
Teach you how before we're done
Anyone can make it two
Any two can turn to one
And the melody's lost before the song's begun
Well we sound so good together
And so poorly sung alone
Your harmony's an open breeze into my sheltered home
I can teach you how to sing and dance
With a song and dance routine
And when the party's over
You can fall in love with me
Att ta lite ansvar igen
Det har varit en förvirrad tid för En helt vanlig man. Men nu gäller det att börja ta lite ansvar igen. Soffan får inte vara så skön som den har varit. Man måste ut i produktionen också.
Därför blir det Samhällstjänst i morgon. Och sen ringde Kapten Hjälm också och ville att jag skulle jobba åt honom på lördag. Det är ju riktigt roligt. Det blir i La Fleurs gamla hemtrakter.
Dagen på Arlanda med Smal-Steffe blev väl ingen större succé. Men jag puttade (inte pruttade) som en Gud i alla fall. Och utan det hade vi nog inte kunnat åka därifrån med värdigheten i behåll. Nu sitter jag här med värkande hälsenor och lider. Men det finns ju salva och prylar. Måste nog ändå pallra mig iväg och köpa ett par hälinlägg snart. Det här börjar likna 90-talet med kronisk hälseneinflammation.
Tre dagar på Stadion med dåliga dojjor var kanske inte genialiskt.
Om någon timme ska jag åka och tvätta bilen invärtes. Den som vill får hänga med och titta. Det är ju så vi 40-taggare brukar lägga upp det.
Sen blir det nog tidig sömn. Ögonlocken börjar bli tunga.
Det har börjat lyssnas på Lundell i en annan del av Svealand. Bra tycker jag. Den mannen är värd ett öra. Inte för stort dock för det har kommit mycket skit från den penna och ur den strupen. Men det finns godis att hämta också.
Jag ska inte plåga varken den nyvakna Lundell-lyssnaren eller er andra med länktips till Uffes låtar. Men jag bjuder gärna på den urfina dikten Jag gråter. Den är väldigt mycket jag. Väldigt mycket...
Jag gråter när jag läser
sportsidorna
Jag blir så rörd
Dom vinner
det är vad dom gör i sportens värld
Dom vinner
Ibland förlorar dom
Då gråter jag inte
Men när dom vinner
då gråter jag
Hejdlöst
mina barn ser undrande på mej
Jag säger att jag tycker det är så underbart
när människor vinner
Då går dom
och jag sitter kvar där
med tårarna rinnande ner i tallriken
Ett helt ishockeylag har vunnit
Kan det vara bättre?
En massa grabbar tillsammans som har vunnit
över en massa grabbar som har förlorat
visserligen
men dom vinner kanske nästa gång och så får nån i
USA gråta och jag menar när bollen
river upp det vita dammet
och matchen är slut
och Wilander har vunnit finalen
jag gråter
det är bara så
jag gråter när folk
vinner
Därför blir det Samhällstjänst i morgon. Och sen ringde Kapten Hjälm också och ville att jag skulle jobba åt honom på lördag. Det är ju riktigt roligt. Det blir i La Fleurs gamla hemtrakter.
Dagen på Arlanda med Smal-Steffe blev väl ingen större succé. Men jag puttade (inte pruttade) som en Gud i alla fall. Och utan det hade vi nog inte kunnat åka därifrån med värdigheten i behåll. Nu sitter jag här med värkande hälsenor och lider. Men det finns ju salva och prylar. Måste nog ändå pallra mig iväg och köpa ett par hälinlägg snart. Det här börjar likna 90-talet med kronisk hälseneinflammation.
Tre dagar på Stadion med dåliga dojjor var kanske inte genialiskt.
Om någon timme ska jag åka och tvätta bilen invärtes. Den som vill får hänga med och titta. Det är ju så vi 40-taggare brukar lägga upp det.
Sen blir det nog tidig sömn. Ögonlocken börjar bli tunga.
Det har börjat lyssnas på Lundell i en annan del av Svealand. Bra tycker jag. Den mannen är värd ett öra. Inte för stort dock för det har kommit mycket skit från den penna och ur den strupen. Men det finns godis att hämta också.
Jag ska inte plåga varken den nyvakna Lundell-lyssnaren eller er andra med länktips till Uffes låtar. Men jag bjuder gärna på den urfina dikten Jag gråter. Den är väldigt mycket jag. Väldigt mycket...
Jag gråter när jag läser
sportsidorna
Jag blir så rörd
Dom vinner
det är vad dom gör i sportens värld
Dom vinner
Ibland förlorar dom
Då gråter jag inte
Men när dom vinner
då gråter jag
Hejdlöst
mina barn ser undrande på mej
Jag säger att jag tycker det är så underbart
när människor vinner
Då går dom
och jag sitter kvar där
med tårarna rinnande ner i tallriken
Ett helt ishockeylag har vunnit
Kan det vara bättre?
En massa grabbar tillsammans som har vunnit
över en massa grabbar som har förlorat
visserligen
men dom vinner kanske nästa gång och så får nån i
USA gråta och jag menar när bollen
river upp det vita dammet
och matchen är slut
och Wilander har vunnit finalen
jag gråter
det är bara så
jag gråter när folk
vinner
Hole in one
Borde jobba eller sova idag efter en slitig helg.
Men vad gör jag istället?
Jo åker ut med Smal-Steffe på golfbanan. Han hämtar mig klockan 7.15 och sen åker vi till Arlanda och spelar halva dagen. Sen får vi se.
Bara så ni vet.
Men vad gör jag istället?
Jo åker ut med Smal-Steffe på golfbanan. Han hämtar mig klockan 7.15 och sen åker vi till Arlanda och spelar halva dagen. Sen får vi se.
Bara så ni vet.
måndag 8 juni 2009
We made a promise
Det var lite märkligt i söndags. Hela dagen inför konserten gick jag och nynnade på den värmande och ljuva No Surrender. Han spelade den inte under de första konserterna. Men ändå hamnade den i min skalle.
Kanske lite Milton-känsla över den också.
Så...på söndagen. Direkt efter Nils Lofgrens dragspelsintro brakar det loss. I en oerhört härligt No Surrender.
Jag gillar i och för sig mest den här sårbara versionen. Men texten är ju trots allt densamma.
Och alla låtar som är tillägnade Little Steven är per definition riktigt bra låtar.
När jag sa farväl till Milton
Milton har haft en bunt olika namn sen han kom in i min värld i mars 1996. De första veckorna hette han Shane eftersom jag bestämt att om jag skulle ha en hund så skulle det vara en Jack Russell, och en skulle vara döpt efter Shane Macgowan.
Nu fungerade det inte särskilt bra att ropa Shane, eftersom det lät som "tjejen". Och det gick den där tuffa killens (Milton alltså) ära förnär.
Det blev Milton istället. Efter en gubbe uppe i Dalarna. Men han har också med jämna mellanrum kallats Greven, Bertil, Fjompen och Pluto. Pluto blev sedermera samlingsnamnet på alla pipleksaker.
Han har varit med mig genom livet som innehållit en högskoleutbildning, två mattar, fyra eller fem flyttar, tre bilar och en hel del annat. Alltid med Milton som trogen följeslagare. Sällan mer än tre meter ifrån en.
Milton var en sån hund som aldrig vågade vara ensam. Tro det eller inte, men på sina 13,5 år var han aldrig ensam mer än 1,5 timme åt gången. Det var ett himla pysslande.
För fem år sedan drog han av korsbandet i ett bakben efter en yster lek i snön. Och sedan dess har han haft det lite tuffare. Som unghund var han ju en fena på agility och en av Södertörns snabbaste fyrbeningar.
Under det senaste året har Milton blivit stelare och kantigare, och under våren har han börjat få lite svårare att gå. Hans vänsterben har varit svagt, och ibland har det liksom halkat iväg.
Det har blivit värre den sista månaden och både mamma och exsambo Lea har fått åka in till sjukhuset med honom.
Prognosen har blivit sämre för varje gång, och det som först hette att han skulle bli 15 år blev sen ett halvår, en månad och till slut en fråga om dagar. Milton fick smärtstillande tabletter för någon vecka sedan och skulle få en bra sista tid. Men hans lilla kropp orkade inte mer nu.
Skönt är att veta att hans skalle varit pigg och att han haft aptit och ett värdigt liv ända till slutet.
Men i torsdags blev han så dålig att en veterinär tyckte att det var dags att han skulle få somna in. Beslutet blev inte lättare av att L är utomlands, men hon gick att prata med på telefon.
Vi avvaktade in på fredagen men Lill-Bertil (också ett namn) ville nu inte gå mer. Han la sig ner efter någon minut.
Jag ringde då till en före detta kollegas syster som är veterinär. Och hon var helt fantastisk och förklarade massor med saker som jag inte visste. Som att skadade och sjuka djur försöker dölja sitt tillstånd för att inte bli utstötta ur flocken. Eller att en vovve som sover väldigt mycket oftast har nåt fel och att det dränerar dem på energi.
På kvällen stod jag alldeles ensam på Stockholms Stadion och lyssnade på Springsteen, och i samma ögonblick som han sjöng den gigantiska Born to run bestämde jag mig. Jag skulle ta farväl av Milton. Han är född till att springa. Inte att halta sig igenom livets slut för att husse och matte ska ha ett kramdjur.
Det blev ett samtal till med L som var med på samma linje.
Milton fick sova hos mamma den natten eftersom han är tryggast där.
På dagen var jag sen med honom på en åktur till en massa gamla favoritplatser. Vi hälsade på vid min pappas grav, och kissade lite precis vid stenen. Vi åkte till Hellasgården och tittade på vattnet där han badad miljoner gånger. Sen sov vi tillsammans i en intensiv varm kram på min mammas säng under en filt. Sen hämtade jag veterinären.
Jag orkar inte skriva om det här, Mer än att L var med på telefon under den sista halvtimmen. Och att Milton fick två sprutor innan han somnade in klockan fyra på eftermiddagen. Allt gick alldeles lugnt. Och en fantastisk liten kämpe fick frid i en gammal sargad fyrbent kropp.
Han är älskad för alltid.
Förresten glömde jag en sak. Milton hade varken skällt eller morrat på fyra dagar. Men när veterinären kom in i lägenheten fick Milton spunk. Han voffade och morrade som i fornstora dagar. Sen sprang han en liten liten runda innan det gjorde för ont igen.
- Man får inte vara dum. Man hajar ju vad hon tänker göra, var det som att han tänkte.
Och det var ett härligt slut!
lördag 6 juni 2009
Älskade vän
Minnepys Milton MolineuxFödd i Nyköping den 17 januari 1996
Död i Stockholm den 6 juni 2009
fotot taget under Miltons sista biltur på förmiddagen i Hellasgården
fredag 5 juni 2009
När verkligheten tränger sig på
I dag har jag och Milton gosat på mammas soffa i någon timme. Sen gick han på stela ben ut i köket och tog ett par slurkar vatten. På ett sätt ser han ut som samma gamla Milton som alltid. På ett annat är det en mycket gammal och trött vovve som nu kämpat färdigt.
Veterinärerna säger att Milton ska få somna. Och han kommer alldeles snart att få göra det. Men matte är i Spanien och det gör inte beslutet lättare.
Minnepys Milton Molineux har klampat vid min sida sedan i mars 1996. Han är född den 17 januari samma år. Och alla som kan matematik inser att 13,5 år är en ansenlig ålder för en korsbandslös, njursjuk, tandlös liten byracka.
Har ägnat de senaste timmarna åt att kika på bilder av Milton. Så många minnen. Han har för tusan avverkat två mattar till och med.
Det kommer att bli ett enorm tomrum i min själ. Och i mitt hjärta. Men däruppe i hundhimlen kommer Tello, Lisa, Player och en massa andra hundar få roligt. För Milton har alltid älskat alla andra voffar. Så länge de inte är stora och svarta:
– Så den där Kid hamnade nog i helvetet...voff voff...hehe....
Jag vet inte hur jag kommer reagera när det väl är dags. Men blir det tyst här så vet ni att det är av sorg. Men jag kommer tillbaka.
Nu ska jag spela Miltons favoritsång på stereon:
Vad tar ni för valpen där i fönstret?
Jobbigt idag
Det är en jobbig dag idag. Med Milton.
Det närmar sig slutet. Fortare än jag trodde. Vi får se.
Full rulle
Det var mängder av intryck i huvudet igår och ett tag kändes det som det skulle börja koka på riktigt därinne. Men det gick över och sammantaget var det en torsdag som var riktigt bra.
Tillbringade ett par timmar i Helsingborgskans sällskap och vi var på nån form av turné i de södra förorterna. Med vaniljbulle på Älvsjö konditori och en bilbesiktning i Sätra. Det vore fantastiskt om någon kunde förklara vad som gör att ett halvljus kan gå sönder mellan klockan 11 och 15 just på besiktningsdagen. Nu fick jag godkänt ändå, eller snarare en sån där anmärkning som man inte måste visa upp att den är åtgärdad.
Det blev Springsteen på kvällen och aldrig har jag sett ett sådant skådespel som publiken bjöd på den här gången. Det var inte en rockkonsert vi var på. Det var en mulle-utflykt modell grande som begav sig till Stockholms stadion. Överallt gick vuxna människor i galonisar, regnställ och sydväst. Alla med inställningen att det skulle bli fest.
60-åringen på scenen gjorde sitt bästa i rollen som lekledare och vad jag kunde se var det ingen i publiken som misstrivdes. Dacke vek dock ned sig halvvägs och messade att han ville bli upphämtad på Centralens pub efteråt. Vekling.
Karl Marx och jag rockade på och det var en upplevelse att höra American Land på Vårgårda-dialekt i vänster öra.
Märklig dröm efter det där jag hamnade i dispyt med en finsk mjukglassförsäljare. Han doppade min glass i krokant istället för chokladkräm. Och i drömmen tålde jag inte nötter.
Men det läckra var annars hur han gjorde glassen för övrigt. Han stoppade ett färgglatt tuggummi i struten. La i en halv kula blåbärsglass och spritsade sen på mjukglassen innan den skulle strösslas. Det var skitsnyggt.
Mycket bättre än en annan del i drömmen där en sur expedit på Burger Kings Drive thru kastade 50 paket ketchup in i min bil efter att jag kallat honom för kommunist. Hans chef, som såg ut som Expressens Thomas Mattsson, gav mig dock rätt och den här Jonas fick som straff tvätta min bil.
Så är det.
torsdag 4 juni 2009
Dagens schema :o)
11.34 Hittar äntligen min trådlösa telefon. Säger inte var.
12.00 Lunch med Lindhy
13.00 Träffa Helsingsborgskan inne i stan
15.20 Besiktiga bilen i Sätra
16.30 Simma en halvtimme
17.15 Äta nudelmiddag
18.00 Göra upp med La Fleur om var vi ska ses
19.30 I´m gonna rock all night long
Må vädergudarna styra molnen i vägar runt Stockholms Stadion!
När dofterna kom tillbaka
Jag har ett märkligt förhållande till mitt eget organ. Och nu pratar vi inte snusk utan lukt. Det är näsan det handlar om. När jag är riktigt trött eller stressad beter sig min näsa som om jag vore förkyld. Den slutar känna lukter, vilket i sin tur fortplantar (nej inget snusk) sig till smaklökarna.
De senaste veckorna har det varit lite så. Jag har varit trött som fan och alltsomoftast ganska osugen på mat. Det är ju i och för sig bra om man vill hålla vikten på rätt nivå. Problemet är ju bara att man käkar i alla fall. Men att det inte är nå gott.
Igår kväll gick jag ner på ICA vid sjutiden för att köpa en liter mjölk och gå hem och värma upp lite djupfryst köttfärssås.
Men då sa det PANG när jag gick in genom grinden. PANG verkligen.
Det kom aromer från bröddisken där jag kunde känna skillnad på både matbröd och de lite mer onyttiga degbitarna föreställande wienerbröd och bullar. Från charken kom lukten av rökta korvar och vid fiskdisken lockades jag av färska skaldjur. Så färska de nu kan vara i en galleria på östkusten.
Trots prisnivån i innerstan greppade jag en kundvagn och plockade i än det ena och än det andra. Landade under trehundringen men fick å andra sidan njuta av en supergod middag hemma bestående av kryddstarka fläskkotletter, färskpotatis och en påskmust (fanns i bakluckan på bilen).
Vet inte vad det var som hände. Men glad blev jag i alla fall. Och skörbjuggen lär hålla sig på avstånd en vecka till.
Springsteen del 1 ikväll.
onsdag 3 juni 2009
Wanna come home to my place?
På väg hem från kursen i Det stora huset satt jag och drönade längst bak i en sån där buss med dubbla bakhjul. Det är skönt att utnyttja Samhällstjänsten ibland. Höll på och pilla lite med mobilen och var allmänt disträ.
Plötsligt kommer en snubbe, runt 40, och sätter sig två säten längre fram. Bussen är konstruerad så att folk sitter åt båda håll med sina ansikten.
Mannen är halvblond och ser lagom förvirrad ut. Han är ganska vanligt klädd i nån vindjacka.
Jag tittar till och ser att han i kragöppningen på tröjan har en sån där "tag" som man får när man besöker Det stora huset. Han har kanske också varit på kurs?
Något i mig stör mig faktiskt. Jag gillar inte den där lappen. Han har ju faktiskt gått hem.
Så jag nickar åt mannen och nyper mig själv mot halsöppningen på min tröja. Han förstår inte först vad jag menar utan gör ingenting. Så plötsligt möter han min blick. Och ler. Varmt.
Han lutar sig en bit framåt och börjar resa sig. Då säger jag halvhögt att han har en besökarlapp på sig.
– Ja den kanske man ska ta bort, säger han.
Och fortsätter resa sig...
Så kommer han bakåt i bussen och slår sig ner på raden längst bak där jag fram tills nu suttit alldeles i fred. Han söker verkligen kontakt. Han tittar åt mitt håll. Ler igen.
Jag är klart besvärad. Vad fan. Det som nyss störde mig tyckte han uppenbarligen var en flirt. Men jag är inte intresserad. Så vid Norrmalmstorg hoppar jag av, fast jag egentligen ska åka längre.
Då ser han besviken ut...men ler en sista gång precis innan jag kliver av. Och så säger han:
- Hejdå, det där var gulligt gjort.
Jojo. Man har ju det som kallas för "det".
Onödigt vetande
Tänk att jag för första gången i mitt liv varit på en kurs där jag var bäst och kunde mest. Så kan det gå. Men godiset var slut redan när jag kom. Och inget nytt fick man.
I övrigt råder lugnet på Kungliga Södermalm. Hedebyborna rullar på SVT 2 och Ingvar Kjellsson är fortfarande en av Sveriges bästa skådisar genom tiderna. Mon Cousin!
Jag vill brunka med balkonglådor eller städa bilen ikväll. Gäller bara att välja rätt. Det är långt till handelsträdgården och långt till GDS-hallen. Men nåt blir det.
Ska försöka med en sån där cliffhanger, di kallart.
Ikväll på Bloggen:.....berättelsen om en flirt på bussen hem...
Att lära sig saker
I dag är det kurs i Det stora huset. Jag ska lära mig en sak jag nästan redan kan. Men jag är väldigt förväntansfull. För man får tydligen ta hur många karameller man vill på kurser. Det har Doktorn fd Avhandlaren sagt.
Det är många som säger saker just nu. Eller snarare berättar. Lindhy visade hur man tar ur laddaren ur en Sony Ericsson. Utan att piggarna förstörs. Vad synd att Sony Ericsson inte berättar det själv.
I kroppen gör det ont ont ont efter den där slitsamma golfrundan igår. Men den var värd det. Det kommer ni att bli varse på måndag när jag har spelat tävling på samma bana.
Kvällen blir lugn. Det vet jag. Laddning för Springsteen i morgon kväll. Ska man tro på Åsa Bodéns arvtagare på SMHI gäller det att gå upp på vinden och plocka tillbaka vinterkläderna. Jag la upp dem i förrgår.
Förresten har 7-23 mittemot börjat nattstänga. Det går utför med Världen.
Struntsamma. Kursdags alltså. Lite kul. Och lagom långt/kort. Den är slut redan vid 16-tiden. Och under dagen ska jag också bli intervjuad av en golfskribent. Man är ju en vinnare nuförtiden.
Och Sara ska spela dragspel....Sara ska spela dragspel....Kom nu Arne!
tisdag 2 juni 2009
Verk som ger huvudvärk
Jag är för tillfället inblandad i diverse konflikter, nja kanske dispyter...nej inte ens det. Jag är utsatt för byråkrati helt enkelt.
Fick ett brev från ett statligt verk igår med bouppteckningen efter farfar. Det visade sig att jag hade glömt att kryssa i några rutor på första sidan. Det sitter alltså en man på ett verk i Härnösand och går igenom den där skriften. Så ser han rutorna som borde varit ifyllda:
O Dödsbodelägare
Han tycker då inte att han kan fylla i dem själv. Utan han skickar tillbaka hela papperssamlingen till mig och ber mig fylla i dem. Bra där staten!
Idag fick jag brev från Skatteverket som hade synpunkter på min deklaration. Det visade sig att SAAB hade skickat en uppgift om att jag hade betalat skuldränta på 38 till dem efter att jag använt krediten på mitt SAAB-kort förra sommaren när jag fixade bilen.
Den räntan får jag ju dra av vilket ger mig 10 kronor i extra skatteåterbäring. Och tio spänn är ju ändå tio spänn, så det är ju schysst att de rättar till det hela.
Men det roliga är att det finns en bisats eller tillsats eller avsats (eller en stor jävla sats bara...) i brevet där en byråkrat påpekar att på grund av avdragstillägget kan jag inte få mina skattepengar till midsommar.
Vilka jävla kranar. Vad tror de?
Att jag vill ha 3000 innan midsommar och ha lite extra kul ledighet, eller få 3010 kronor någon gång i augusti?
Tur att rätt ska vara rätt i alla fall.
Det stora huset är också ett verk.
De betalade ut min lön idag. Det var bara 8 dagar försent.
Status knotter
Huden är som en gammal Näcken-kondom. Knottrig.
Fötterna ser ut som om de satt på Harald, 93.
Ögonen är röda av svettregn.
Men jag ler.
För det har varit en kanondag med Teliapappan på golfbanan.
Återkommer senare.
Nu ska jag köpa jeans.
På Stadium ;o)
Lampkött och gamla popband
Sitter med frusna fötter framför TV:n och har just talat med Teliapappan. Vi bestämde oss för att trotsa vädret och faktiskt ge oss ut på Ågestas golfbana efter 12. Tappra gossar. Å andra sidan har vi två spelat i det värsta skyfall som Södertörn skådat de senaste 10 åren. Vi hade 200 meter till klubbhuset när himlen öppnade sig och i det ögonblicket lossade Noak tamparna på sin ark.
Vi blev stående blick stilla på nionde green på Österhaninge. Det var enda sättet att undvika att faktiskt bli dränkt. Idag blir det nog lugnare.
I datorn dunkar Björn Ulvaeus och Hootenanny Singers fram gamla dängor från förr. Eller Hootemanny Singers som min farmor brukade säga. Ett namn fullt i klass med Simon and the Garfunkels som pappas sekreterare trodde de hette. Bra där.
Å andra sidan var det just den kvinnan, pappas sekreterare alltså, som fick mig att ställa den klassiska frågan:
- Pappa, är det där lampkött?
Mamma hade kanske påpekat att pappa hade en förkärlek för att spana på yngre brudar, på den tiden under öknamnet lammkött, på stan. Och jag hade snappat upp det där ordet. Så när jag en dag var med pappa på jobbet och såg hans ganska unga sekreterare gå bort mot kafferummet ställde jag den. Lampköttsfrågan alltså.
I övrigt är lägenheten akutstädad eftersom rörmokaren som skulle lufta element ringde på dörren vid nio. Jag tittade upp och insåg att NEEEJ. Här slipper ingen jävel över bron. Men efter 10 minuter var de välkomna. Det har sina fördelar att bo litet. Men gud nåde den som idag öppnar garderoben närmast sängen.
Det är visserligen tisdag
Jag blev sittande uppe jag. Och det har jag faktiskt inget emot. Kollar igenom avslutningsetappen av Girot i Roberto Vacchis sällskap. Och så lyssnar jag på Waterboys. Och det här är så himla fint att det inte får passera ohört av er bloggläsare.
måndag 1 juni 2009
En godnattsaga
- Vem är rikast?
Frågan i sms:et är på skoj. Och är det någon jag vet kan fråga så på skoj så är det Doktorn fd Avhandlaren.
En innehållsrik dag avslutas med många roliga skratt och det gör att man kommer somna med ett leende. Till skillnad från natten innan då jag somnade med en torr mun. Och sedan fick den märkliga erfarenheten att drömma om hur jag blev torterad någonstans i ett fångläger.
Plågometoden var helt ny. Den gick ut på att jag tvingades suga på tennisbollar. Gröna, luddiga och våldsamt illasmakande. Jag hade dem i munnen så länge att de efter ett tag var alldeles kon-formade.
Nästa dröm gick ut på att en känd radiosportprofil med förkärlek för imitationer tvingade mig att gå ut på stan och stjäla en lastbil för att han hade hittat en mängd okända parker i Stockholms innerstad där en hel mängd studenstkor låg och solade topless.
Kan jag aldrig få drömma normala saker?
Så slutar den 1 juni. Jag tycker det blev en rätt bra dag. Och som Racketdoktorns son konstaterade någon annanstans på det häringa Internet:
"Idag börjar sommaren. Undrar vad man kommer att sitta och ångra nån kväll i augusti."
När jag väl vaknade till var jag om möjligt ännu torrare i gapet och var tvungen att formligen springa upp och klunka i mig ett glas vatten.
Sändningsledningen
Fick en underbar flashback under eftermiddagen. Gick och funderade på den här tiden som en gång fanns innan mobilerna gjorde sitt intrång i folks liv.
Så här under sommartid fanns något i radio, ja det fanns på vintern också men då inte så ofta, som hette personliga telegram. De brukade läsas upp efter nyheterna. Har för mig att det var efter 19 och efter 23.
En myndig stämma läste något i stil med det här:
Personligt telegram till Åke Rydebäck på semesterresa i norra Sverige i en blå Audi kombi med registreringsnummer BSN 463. Ring Mölndals Lasarett.
Då förstod man att det var allvar. Och var man i norra Sverige kikade man efter den där bilen på olika campingplatser eller ute på vägen. Aldrig såg man varken Åke eller en blå Audi kombi.
Ännu häftigare var det att man också läste på andra språk. Då var det först på svenska:
Personligt telegram till tyske medborgaren Horst Müller på resa i Stockholm i en röd Volkswagen med registreringsnummer HV 82346. Ring genast din syster Martha.
Och sen kom det (med reservation för tyskan...har inte läst på många år...):
Telegram an der deutscher Staatsgehöriger Horst Müller auf der Reise in Stockholm in einem roten Volkswagen mit dem registrierungsnummer (hette det nog inte) Ha Fau Acht Zwei Drei Vier Sechs. Bitte rufen Sie sofort ihrer Schwester Martha an.
Fick ett SMS av Karl Marx idag där det stod att jag skulle ringa honom genast. Bara de orden får en att fatta att det är nåt viktigt.
Men haja om man suttit och lyssnat på radio nån gång, och fått ett jävla personligt telegram att man ska ringa Karolinska Sjukhuset. Då om inte förr hade man väl fått hjärtsnörp.
Korv, bröd och plötslig död
När jag var liten hade jag tre skräckögonblick som återkom ibland. Ett var måndagar klockan tre när det tjöt i sirenerna för att vi skulle veta om larmen fungerade även den dag ryssen skulle komma.
I telefonkatalogen fanns instruktioner om hur man skulle ta sig till en uppsamlingsplats i Åtvidaberg. Rubriken i telefonkatalogen var: Om kriget kommer!
Jojo, det var sannerligen uppmuntrande ord för en liten orolig sjuåring i förorten. Som kunde läsa redan som femåring.
Idag finns varken telefonkataloger eller ryska krigshot. I alla fall inte runt hörent som det verkar. Och om det finns så lär man i alla fall inte ta bilen till Åtvidaberg.
Ett annat skräckmoment var strömavbrott. Det finns fortfarande. Det är ett väldigt omedelbart ord tycker jag, Ungefär som motorstopp. Fast motorstopp finns inte. Eller jo det finns. Men man får det bara i en kö. När man var liten kunde man få det på riktigt. Då fick pappa försöka leta reda på någon telefon någonstans och gå in och ringa till farmor och säga att att vi inte kunde komma eftersom vi fått motorstopp. Sen fick man åka bärgningsbil. Vi fick aldrig åka med Svempas.
Igår var det strömavbrott över halva stan. Men jag märkte inget av det för det var i fel stadsdelar. Dessutom sov jag.
Den tredje fasan var att jorden skulle bli överbefolkad och därmed komma ur balans i rymden. Jag tror jag rörde ihop det där lite, men funderingar på jordklotet (fint ord) hade man. Låg där i sängen på kvällarna och lät det börja snurra i pallet. Och tänkte att man skulle vara si och så gammal det och det året.
Nu är man si, eller kanske faktiskt så, gammal och så vitt jag vet så snurrar den här gamla skorpan kvar på sin plats i rymden. Jag har inte varit i Åtvidaberg på flera flera år och det verkar som att det är fullt tryck i kontakterna.
Men ute skriker Hesa Fredrik!
Medelhavet
Den som minns sin Trazan Apansson minns också den gamla visan:
I Medelhavet sardiner simmar, apu apu apu apu
Men i mitt hjärta där simmar du
Apu apu apu apu
Det är medelhavsvarmt i Stockholm i dagarna. En hetvägg (nej inte en semla) som springer mot en när man sätter ut ansiktet i luften. Så jag försöker låta bli att göra det. Lite samhällstjänst under tidig morgon. Skeppsbron ett paradis när de vanliga bilarna inte fick vara där. Spektaklet Volvo Ocean Race är på ingång. Kan nog bli läckert. Även om inte segling är min favoritsyssla.
Jag har faktiskt aldrig varit med Syrran och Lotto på deras båt fast de haft den i väldigt många år. Jag brukar nöja mig med en åktur i farfars hembyggda eka på Skalltjärn. En sån där skön farkost som man får ösa oavbrutet. Men Skalltjärn är en liten pöl där det aldrig är längre till land än 50 meter.
Resten av dagen går i slappandets tecken. Kanske en löprunda till kvällen. Idag skulle förresten mormor fyllt 96 år. Man kanske skulle åka ner till Dramaten och lägga en ros för den gamla skådespelerskan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
