Vi skriver 1990 i almanackan om jag minns rätt. En sommar när man var både vältränad och ung, kanske till och med i närheten av vacker.
Jag och Jaris hade sedan länge bestämt att vi skulle åka till Gotlandsspelen för att vinna titlar. Det är en tävling som spelas mitt i sommaren och fungerar lite som blandning av säsongsupptakt och säsongsavslutning.
Färjan skulle gå vid fyra på eftermiddagen och kvällen innan var vi på fest hos gamle Baron Linartz. Det var en sjurackarn till fest där allting flöt på som det kunde göra i unga dagar. Jag hade kanon-ragg på skolsysters dotter och allt var riggat för ett nattdopp i Gömmaren.
Vi hade dansat hur mycket som helst och det var mysigt och kramigt. Så när jag föreslår att vi ska dra iväg och bada ler hon och säger ja.
Då träder Jaris in med den kanske sämsta timing som visats den sommaren.
– Jag följer med!
Vilket jävla dilemma. Säga till polaren som ska dra på semester med några timmar senare att det inte fungerar, eller säga till ragget:
– Du, polaren hänger på.
Snällheten bedrog pilskheten och jag körde hem Fia och efter det Jaris. Vi pratade inte ihjäl oss om man säger så.
Dagen efter var det nästan glömt och jag och Jaris drog iväg till Gotland.
Vi kom fram sent på kvällen och drog iväg till en campingplats för att smälla upp det lånade fyrmanstältet. Om vi räknade med sällskap under veckan, eller om vi bara inte hittat nåt smartare vet jag inte längre.
Tältet var i alla fall detsamma som jag själv upplevt barndomssomrar i och som jag senare tältade med exhustrun i på en vansinning semester i Norge.
I alla fall, vi anländer Visby i skymningen och bestämmer oss för att det är bäst att få upp tältet och sen dra in till stan och få nåt å käka.
Vi hittar en bra plats där det för en gångss skull inte är bara tre decimeter till närmaste granne utan här fanns det space.
Lite kämpande med pinnar och duk och plötsligt står det rödblåa residenset där. Perfekt.
Vi kommer hem vid 24 och kryper ned i varsin sovsäck för att börja ladda för hönsaboll nästa morgon. Har för mig vi skulle spela vid 11.
När vi precis sagt godnatt börjar det dugga så smått mot tältduken, men det är ju bara hemtrevligt.
På natten drömde jag om nattliga bad med Fia och plötsligt vaknar jag våt...jäkligt våt.
Jag sprattlar till med benen och inser med fasa:
– Jag har pissat ned mig fullkomligt.
Första tanken var ju annars en så kallad nattlig pollution, men en laddning i den storleken klarar nog inte ens en avlande Belgian Blue att producera.
Alltså vi pratar om en direkt sjö, från fötterna och upp till knäna. Dyngsur!
Jag väcker Jaris och frågar om han också är blöt.
– Nej, säger han förvirrat.
Men vi inser att han ligger jävligt nära mig. Nu börjar den som har bögfobi tycka det här är obehagligt.
Jag ålar mig ur den vidriga sovsäcken och kliver ut i gryningsljuset över Gotland. Då ser jag hur vårt tält plötsligt inte längre har den fina plats vi tyckte att vi hade valt dagen innan.
Visst, det är grannfritt. Men det är också nedförsbacke, och totalt oskyddat på en avsats mot Östersjön.
Det har dessutom regnat som fan på natten och tältet står nu i en mindre havsvik. Allt är dränkt. Racketar, kläder och jag.
Jaris har klarat sig för att han legat lutad mot mig. Flytgubbe (dålig ordvits)!
Panikslagna lassar vi in det vi behöver i bilen och åker till hönsabollshallen och tar plats i bastun. Tre timmar i en bastu innan match gör att vi visserligen är varma i kropparna, men samtidigt blir vi dimmiga i huvudena och får en extrem vätskebrist.
Spelet går såklart åt helvete och allt går nu ut på att hitta ett bra boende för natten.
Vi frågar runt överallt, men sura kompisar från Hanviken nobbar.
– Nej, vi har nog ingen plats, säger Per och Mats.
Hämnden är ljuv när vi samma kväll lyckas få med oss deras tjejkompisar Linda och Sara ut på bygden.
Dubbelhämnden är ännu ljuvare senare den veckan när Jaris viskar till mig att han nog är lite sugen på Linda.
Då far fan i mig och jag tänker att det där inställda natt-doppet med Fia inte är glömt ändå.
Så jag tar Linda med mig ned i en swimmingpool och pussar igång ordentligt.
Sen är stämningen lika cool som för en vecka sedan mellan mig och Jaris.
Nåja, vän-kriser är till för att lösas och vi förenas nån morgon senare när han kommer hemvandrande till det numer flyttade tältet.
Han hade fått ragg på någon lokal donna som sedermera viskade på gotländska att mannen var på väg hem och det var dags för Jaris att "lette".
Tyvärr hade han inte tänkt på att de befann sig en mil utanför Visby och att han inte hade pengar. Så han fick gå.
Fem dagar på Gotland och sen åkte vi hem.
I en bil vars generator var på väg att lägga av. Så på Nynäsvägen fick vi köra i mörker och bara tända ljusen när vi fick möte. Dte fungerade det med, men vi mötte många jäkligt förvånade bilister.
