Lampkött och gamla popband

Sitter med frusna fötter framför TV:n och har just talat med Teliapappan. Vi bestämde oss för att trotsa vädret och faktiskt ge oss ut på Ågestas golfbana efter 12. Tappra gossar. Å andra sidan har vi två spelat i det värsta skyfall som Södertörn skådat de senaste 10 åren. Vi hade 200 meter till klubbhuset när himlen öppnade sig och i det ögonblicket lossade Noak tamparna på sin ark.

Vi blev stående blick stilla på nionde green på Österhaninge. Det var enda sättet att undvika att faktiskt bli dränkt. Idag blir det nog lugnare.

I datorn dunkar Björn Ulvaeus och Hootenanny Singers fram gamla dängor från förr. Eller Hootemanny Singers som min farmor brukade säga. Ett namn fullt i klass med Simon and the Garfunkels som pappas sekreterare trodde de hette. Bra där.

Å andra sidan var det just den kvinnan, pappas sekreterare alltså, som fick mig att ställa den klassiska frågan:

- Pappa, är det där lampkött?

Mamma hade kanske påpekat att pappa hade en förkärlek för att spana på yngre brudar, på den tiden under öknamnet lammkött,  på stan. Och jag hade snappat upp det där ordet. Så när jag en dag var med pappa på jobbet och såg hans ganska unga sekreterare gå bort mot kafferummet ställde jag den. Lampköttsfrågan alltså.

I övrigt är lägenheten akutstädad eftersom rörmokaren som skulle lufta element ringde på dörren vid nio. Jag tittade upp och insåg att NEEEJ. Här slipper ingen jävel över  bron. Men efter 10 minuter var de välkomna. Det har sina fördelar att bo litet. Men gud nåde den som idag öppnar garderoben närmast sängen.