När jag var liten hade jag tre skräckögonblick som återkom ibland. Ett var måndagar klockan tre när det tjöt i sirenerna för att vi skulle veta om larmen fungerade även den dag ryssen skulle komma.
I telefonkatalogen fanns instruktioner om hur man skulle ta sig till en uppsamlingsplats i Åtvidaberg. Rubriken i telefonkatalogen var: Om kriget kommer!
Jojo, det var sannerligen uppmuntrande ord för en liten orolig sjuåring i förorten. Som kunde läsa redan som femåring.
Idag finns varken telefonkataloger eller ryska krigshot. I alla fall inte runt hörent som det verkar. Och om det finns så lär man i alla fall inte ta bilen till Åtvidaberg.
Ett annat skräckmoment var strömavbrott. Det finns fortfarande. Det är ett väldigt omedelbart ord tycker jag, Ungefär som motorstopp. Fast motorstopp finns inte. Eller jo det finns. Men man får det bara i en kö. När man var liten kunde man få det på riktigt. Då fick pappa försöka leta reda på någon telefon någonstans och gå in och ringa till farmor och säga att att vi inte kunde komma eftersom vi fått motorstopp. Sen fick man åka bärgningsbil. Vi fick aldrig åka med Svempas.
Igår var det strömavbrott över halva stan. Men jag märkte inget av det för det var i fel stadsdelar. Dessutom sov jag.
Den tredje fasan var att jorden skulle bli överbefolkad och därmed komma ur balans i rymden. Jag tror jag rörde ihop det där lite, men funderingar på jordklotet (fint ord) hade man. Låg där i sängen på kvällarna och lät det börja snurra i pallet. Och tänkte att man skulle vara si och så gammal det och det året.
Nu är man si, eller kanske faktiskt så, gammal och så vitt jag vet så snurrar den här gamla skorpan kvar på sin plats i rymden. Jag har inte varit i Åtvidaberg på flera flera år och det verkar som att det är fullt tryck i kontakterna.
Men ute skriker Hesa Fredrik!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar