Att ta lite ansvar igen

Det har varit en förvirrad tid för En helt vanlig man. Men nu gäller det att börja ta lite ansvar igen. Soffan får inte vara så skön som den har varit. Man måste ut i produktionen också.

Därför blir det Samhällstjänst i morgon. Och sen ringde Kapten Hjälm också och ville att jag skulle jobba åt honom på lördag. Det är ju riktigt roligt. Det blir i La Fleurs gamla hemtrakter.

Dagen på Arlanda med Smal-Steffe blev väl ingen större succé. Men jag puttade (inte pruttade) som en Gud i alla fall. Och utan det hade vi nog inte kunnat åka därifrån med värdigheten i behåll. Nu sitter jag här med värkande hälsenor och lider. Men det finns ju salva och prylar. Måste nog ändå pallra mig iväg och köpa ett par hälinlägg snart. Det här börjar likna 90-talet med kronisk hälseneinflammation.

Tre dagar på Stadion med dåliga dojjor var kanske inte genialiskt.

Om någon timme ska jag åka och tvätta bilen invärtes. Den som vill får hänga med och titta. Det är ju så vi 40-taggare brukar lägga upp det.

Sen blir det nog tidig sömn. Ögonlocken börjar bli tunga.

Det har börjat lyssnas på Lundell i en annan del av Svealand. Bra tycker jag. Den mannen är värd ett öra. Inte för stort dock för det har kommit mycket skit från den penna och ur den strupen. Men det finns godis att hämta också.

Jag ska inte plåga varken den nyvakna Lundell-lyssnaren eller er andra med länktips till Uffes låtar. Men jag bjuder gärna på den urfina dikten Jag gråter. Den är väldigt mycket jag. Väldigt mycket...

Jag gråter när jag läser
sportsidorna
Jag blir så rörd
Dom vinner
det är vad dom gör i sportens värld
Dom vinner
Ibland förlorar dom
Då gråter jag inte
Men när dom vinner
då gråter jag
Hejdlöst
mina barn ser undrande på mej
Jag säger att jag tycker det är så underbart
när människor vinner
Då går dom
och jag sitter kvar där
med tårarna rinnande ner i tallriken
Ett helt ishockeylag har vunnit
Kan det vara bättre?
En massa grabbar tillsammans som har vunnit
över en massa grabbar som har förlorat
visserligen
men dom vinner kanske nästa gång och så får nån i
USA gråta och jag menar när bollen
river upp det vita dammet
och matchen är slut
och Wilander har vunnit finalen
jag gråter
det är bara så
jag gråter när folk
vinner