Klart det finns många fuskare

I dagens Sportbladet tar skidåkaren Anders Södergren till orda och säger att han inte tror att alla hans konkurrenter är rena.

För någon vecka sedan var det kollega Jonas Karlsson som gick ut och sat något i stil med att ham misstänkte alla ryssar.

Tack grabbar, säger jag.

Jag har i många år drivit en egen liten kampanj som går ut på att jag tror att i stort sett alla elitidrottsmän går att misstänka. Då har jag blivit hånad på jobbet. Om än med glimten i ögat.

Men jag tror faktiskt så.

Jag misstänker alla som plötsligt kommer från ingenstans och är skitduktiga. Och som råkar ha tandställning när de är 23 år. Eller har märkliga kvisslor och finnar långt efter puberteten.

Även såna som utstrålar det där märkliga självförtroendet som visar att de vet att de inte kan förlora. Det är en obehaglig blick på de idrottsmännen och kvinnorna.

Man talar ofta om att svenska sportare i stort sett inte dopar sig. Jag tror vad jag vill om det. Det är lite som att säga att svenska inte snattar eller kör för fort. Eller bidragsfuskar.

Klart att mängder av svenska idrottsmän stoppar i sig tveksamma substanser.

Men då invänder någon att svenskarna testas alldeles för ofta.

Nej, säger jag då!

Det är en myt att man testas och punktmarkeras stenhårt. Varken SOK eller RF har råd med det. Visst görs det tester till höger och vänster, men nästan alltid i samband med tävling.

Och som någon sa om blod-dopare: - Det är bara dårar som dopar sig under ett mästerskap.

Så tack Södergren och Karlsson och ni andra som börjar ansluta till min klubb. Den är rätt skön att vara med i, för den ger distans till idrotten.

Och ett upplopp mellan två vilt stakande skidåkare är ju faktiskt lika spännande, även om båda inte bara ätit Läkerol.