Soppa!

Jag har lovat Lorelei att inte skriva för personlig asaker här i bloggen. Och jag tror jag håller det ganska bra. I alla fall vad gäller henne och Påven. Nu har jag försökt hålla mig från att skriva det här i två dagar, men den som känner min kärlek till kiss- och bajshumor vet att uppgiften blir mig övermäktig.

Så!

Vi var ju på basket i lördags. Och som på så många idrottsevenemang fanns en liten pausunderhållning. I den tredje pausen skulle publiken få rulla bollar mot en cirkel. Påven och jag köpten tre bollar var för en tia. Sen började väntan.

Varje gång en signal ljöd för spelarbyte eller timeout eller något annat frågade Påven om det var dags att rulla bollar nu. Det hjälpte inte att jag förklarade tio gånger hur han kunde räkna på klockan, eller att han kunde kolla på periodsiffran. Han blev mer och mer nervös.

Detta kombinerat med en laktosintolerant mage, som ätit lite för mycket mjölkbaserad brunsås, gjorde att Påven började få bekymmer.

När det var 2.28 kvar av tredje perioden såg han mycket bekymrad ut och sa till Lorelei:

- Mamma, jag har ont i magen.

Det var inte läge att vänta utan Påven och Lorelei fick gå iväg uppför läktaren bort mot muggen. Jag lovade att kasta hans bollar om de inte skulle hinna tillbaka. Men han såg målmedveten ut.

Basketen rullade på och med 36 sekunder kvar kom Påven kutande nedför läktaren.

- Vad snabbt det gick, sa jag glatt.

Påven sken upp i ett soligt leende.

- Ja! Det bara sprutade soppa! Mamma fick torka!

Så letade han på de numrerade bollarna medan jag satt och försökte kväva ett större skrattanfall. 

Bollkastningen gick så där, men å andra sidan var första pris tolv paket kaffe.