Det är vemod i kolossalformat hemma på soffan på söder. Spelar gråtlåtar och har tända ljus. Har egentligen ingen anledning till såna känslor, annat än att de bara överfaller en ibland.
Kanske beror det på att det bara är en månad till jul och att jag så smått börjar förstå att jag ännu en gång har någon att fira jul med. Och att det också finns ett barn inblandat.
Lorelei ställde fram den första tomten i morse och Påven hade på sig luva en stund.
Jag vet inte hur det kommer att bli, vi kanske inte ens har honom på julafton. Men ändå.
En uppdaterad facebook-status i norr gör mig oclså alldeles varm i hjärtat. Det kanske blir en kalkon eller platt fall. Men det är i alla fall ett mycket efterlängtat möte som äger rum. Det tror jag alla tre inblandade känner.
En av dem känner jag i alla fall extra för, och det kommer jag alltid att göra. Och jag är så oerhört glad över att vi har den relation vi har idag. Det var det asbolut bästa som kunde komma ur ett knäppt läge.
Vet inte ännu om jag ska dra igång de stora gråtlåtarna, eller om jag ska fortsätta njuta av fotboll och värmeljus.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Fint skrivet kära du :)
Det blev bra, alltihopa .. Både med mamma och pappa idag .. å allt .. ja du vet
Du är en av mina absolut bästa vänner och hoppas att det kommer fortsätta så!
Å du .. gråtlåtar(mitt ord) är fan aldrig fel att spela .. vare sig man är ledsen eller glad. Kom ihåg det!
Kram på dej
Jaha, trodde du att det handlade om dig :o)))
Jag tror ingen ting .. jag vet!
Ingen ting
Skicka en kommentar