Mönstret i hans nacke är så där fårigt som det bara kan vara på folk som varit med om saker. Min farfar hade lite så. Djupa linjer som bildar ett rutmönster.
När jag var liten ville jag ha rynkor i pannan. Idag har jag det och är väl kanske inte överlycklig för den saken, men de under ögonen tycker jag är ganska mysiga.
I alla fall så är Tom Watson en rynkig amerikansk farbror som fyller 60 alldeles snart. Just nu leder han världens mest ärofyllda golftävling, The British Open. Och det är 18 hål kvar att spela.
Man ska inte kunna göra det när man är så gammal. Man kan tycka vad man vill om golf som sport, men det är i alla fall elitidrottsmän som utövar den. Kanske inte världens mest vältränade om man tänker löpträning och annan fys, men gubbe ska man inte kunna vara.
Jag hejar oerhört mycket på Tom Watson dagen till ära. Oerhört mycket. Jag vill att det ska gå att lura tiden. Jag vill att man ska kunna vinna British Open både 1977 och 1983 såväl som 2009.
Jag vill kunna inbilla mig att om jag bara börjar träna kan jag fortfarande nå OS i nån sport. Och jag vill att det ska skrälla i sport. Så där riktigt härligt överraskande.
Ungefär som i den här storyn om Steven Bradbury
Han var en australiensare som lyckades, med fruktansvärd tur, vinna OS-guld i skridsko. Tog sig till final bara för att massa folk ramlade eller ble diskvalificerade i både kvartsfinal och semifinal...och så hände det där fantastiska i finalen....
Så ska det vara med Tom Watson idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar