Sa hon med en röst som lät ledsen nu ikväll
Hon sa det på ett sätt som jag inte ville höra
På ett sådant vis som så mycket kan förstöra
Jag är trött på att va konstig i andras perspektiv
Skulle vilja leva ett vanligare liv
Jag vill vara omtyckt för att jag är normal
Inte nån vars galenskap är att betrakta som total
Alla skrattar jämt åt mig och tycker jag är kul
Själv så går jag mest omkring och anser mig som ful
Betraktar mig som vänskaplig och väldigt social
En riktig vän, en klippa, obrottsligt lojal
Jag vill kanske vara, lite mer än vän
Första valet utav alla dessa män
Den som möter leenden, både puss och kram
Han som vandrar hand i hand med sin hjärtas dam
Men satan vad det skrämmer mig, gör mig riktigt rädd
Att blotta mig och visa mig och plötsligt bli så sedd
Jag kryper in i skalet, gömmer min gestalt
Är nog inte riktigt, beredd att visa allt
För vem kan tycka om, en så galen individ
En sån som känt sig ensam i evigheters tid
Kanske inte någon, på riktigaste rikt
Så slutar alla känslorna i denna sorgsna dikt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar