tisdag 13 oktober 2009

Bry er inte



Det var i november, några veckor efter att exsambo Lea fyllt år. Jag hade redan anat vart allt var på väg. Vi hade varit ute och ätit indiskt och för första gången på nio år suttit tysta tillsammans vid bordet. Min skräck i förhållanden har alltid varit tystnaden. Nu var den där.

På fredag fyller hon år igen. Samma jävla dag som pappa har varit död i exakt 10 år. Samma dag som farmor skulle fyllt 99. Samma dag som Exhustru Lias farsa skulle fyllt 64. Jorå så att 16 oktober är en höjdare.

I alla fall var jag och exsambo Lea på Berns och kollade Kim Larsen. Plötsligt fanns ingen glädje i att se en konsert med henne. Vi stod bredvid varandra, och när Kim drog igång inledningsackorden till This is my life började tårarna rinna nedför mina kinder. Både av lättnad och saknad i samma ögonblick. Kanske också av fruktan, även om jag inte där och då visste vilket helvete jag stod inför.

Två år har gått, och som vanligt har det hänt så otroligt mycket i mitt konstiga liv. Tankarna kom på den ryska festen i söndags där jag satt med Påven i knät och lyssnade på hur Lorelei och hennes vänner sjöng vemodiga visor på ett språk jag inte förstår mer än Kalinka av.

Här är jag nu. En bonuspappa med diversearbete som bor i ensam i en mysig lägenhet.

Där var jag då. En man vars sambo precis fått cancerbesked om livmodern efter flera besök på barnlöshetsutredningen. En man som bodde i en rövarkula med en utmattningsdeprimerad livskamrat.

Här är jag nu. En man vars hjärta fortfarande har sorger att bearbeta samtidigt som glädjen står runt hörnet och bankar på dörren.

Där var jag då. En man som kände lättnad över att Lea skulle överleva men som kände förvirring över vart vi skulle ta vägen utan varandra.

Jag var också i en värld som var främmande. Men som inte finns längre. Bara bra rester.

Tankarna går runt i huvudet ikväll. På hur allt återigen har förändrats. Hur Milton som älskade sin bil faktiskt fortfarande bor i den på ett lite halvt ovärdigt sätt. Hur jag längtar efter dagen då jag och Lea får begrava hans stoft på riktigt. Om vi bara orkar.

Hur mitt liv är mer än jobbigt men samtidigt jäkligt härligt. Hur telefonsamtal kommer som löser knuter samtidigt om de får hjärtat att bulta av nerver.

Det är inte alltid så jävla lätt. Men This is my life! Och egentligen vill jag inte ha något annat.

Men just ikväll är det jävligt lätt att bli rörd, och berörd.

6 kommentarer:

Osloskånskan sa...

Naket. Vackert. En man med mod.

POLISHUSTRUN sa...

Hu....jag är nog lite känslig ikväll! Mina ögon tåras av din berättelse. Tack för att du delar med dig kära bloggvän.

Elisabet. sa...

Jag hoppas att du inte har nånting emot att jag länkar hit, till det här inläggt.

Det b e r ö r.

Och berör säkerligen m å n g a.


Tack.

En helt vanlig man sa...

Jag läste mitt inlägg igen, och fick tårar i ögonen :o)

Det är fan rätt bra skrivet...haha...eller nåt!

Batterisyra sa...

Ditt bästa på länge. Läser det och kan konstatera att jag är glad att jag har fått tagit del av det innan det nådde bloggvärlden. Jag är glad att jag har fått följa din resa(låter förjävla fåningt jag vet) och fått se hur jävla duktig du har varit .. för vännen .. det har hänt sjukt mycket dom senaste två åren, å du ... du har fixat dom förbannat bra!
Många många kramar till dej!

Sliten Kommentar sa...

http://www.youtube.com/watch?v=5U0XQ18vkno