I tjurens tecken

Att det kan vara så fruktansvärt roligt att plåga sig själv i en dryg timme. Tjurruset blev en personlig succé. Jag hade roligt från första steget till sista. Trots en bana som påminde en smula om Via Dolorosa rent känslomässigt.

Det började i och för sig ganska lugnt med två kilometers lunkande på gärdena bakom Visättra. Jag hade modet att ställa mig i andra startgrupp och blev faktiskt inte speciellt förbisprungen av speciellt många luffare i början. Hittade ett bra löptempo och fick andningen att stämma direkt.

Om man inte har sprungit ett tävlingslopp på seriöst vis sedan mitten på 90–talet är det inte det lättaste att veta hur fan man gör. Det är lätt att sugas med i för hög fart, och också lätt att lubba för långsamt för att man inte litar på sin egen förmåga.

1–kilometersskylten kom härligt tidigt och jag märkte att jag skulle fixa loppet.

Efter fyra kilometer började man så smått undra om "det inte var värre än så här"...

Då kom första kärret. Det var bara att rusa rakt ut och hoppas att man inte skulle sjunka ned för djupt på sina ställen. Kan ju lugnt säga att hade det här varit i april så hade jag nog fastnat, och så hade brandkåren fått komma och vinscha loss mig.

Jag och syster Kemisten pratade innan loppet och skrattade och sa att just vi två syskon alltid haft så jävla dåligt självförtroende i såna här aktiviteter. Alla andra säger till sig själva att de fixar det. Kemisten och jag tror vi ska dö eller göra bort oss.

Efter kärret blev det normal löpning några hundra meter, innan nästa träsk dök upp. Och det var värre. Svinkallt vatten och skitigt som satan. Och det gick inte att springa, så man fick traska igenom.

Märkte dock att många började bli trötta så det gick att sno många placeringar bara på att jogga halvsnabbt.

Sen kom nån kilometer i lervälling som gick hyfsat innan man kom ner på gärdet och fick en slurk vatten. Det skulle komma mer vatten sen.

Efter sju kilometer gick man in i ett ganska lugnt parti...det kom en nedförsbacke och man lufsade fram mot en bro där det stod en massa folk...och log...jag vet nu varför.

Precis vid brofästet stod en barsk vakt och pekade med handen mot vattnet!!!!!!!

Det var bara att hoppa i. Och jag ljuger inte om jag säger att vattnet gick till hakan på mig...och jag är nästan 190 lång! Stackars Ljudo som är runt 170... Han hade tydligen simmat över!

Och en kille precis framför honom hade fått för sig att göra Bomben...Det är humor det!

Ett par kilometer med träsk och tokbranta uppförsbackar tog oss till målet, och det var med ett leende jag korsade mållinjen. Bara en knapp kvart efter Tom Strong. Det är jag kusligt nöjd med! Han gör ju milen på runt 40 minuter normalt sett. Jag sprang 6 kilometer på 43 minuter i maj...

Jag måste verkligen rekommendera er som läser att anmäla er nästa år. För det här var ren magi!

I alla fall för en som är nyfrälst.

Maran 2009 here I come!

Och skavsåret på bilden?

Säger väl som gamla Zorro:

VEM FAN BRYR SIG?