Egentligen har jag alltid varit lite för blyg och lite för ödmjuk (jo jag kan va det) för att arbeta i den bransch jag gör. Men karriären har varat ett tag nu och jag har hunnit skaffa mig en hel del erfarenhet.
När jag kom in i plugget 1996 var det med ett enda mål för ögonen egentligen. En bestämd arbetsplats.
Nu råkar ju det tyvärr vara ett ställe dit var och varannan kille i Sverige siktar. En plats som alla har åsikter om.
Att bli anställd där är inte det lättaste, och efter två år med praktik och vikariat slog dörren igen när det stora LAS-spöket visade sig.
Röda pricken kom emellan och snodde min uppmräksamhet under alltför många år, men hela tiden har jag drömt om att få komma tillbaka till huset som ligger bredvid Det stora huset.
Idag var det dags. Kanske inte på riktigaste riktigt. Men bra jävla nära i alla fall.
Och vad bra det gick. Total sanning.
Mina vittnen Doktorn fd Avhandlaren och syrran säger att det lät helproffsigt. Och det ska det ju egentligen göra eftersom jag är yrkesman. Men just när jag jobbar här jämför jag mig med den yttersta av yppersta eliten. Och det är egentligen inte rättvist mot mig själv.
Därför bestämde jag mig för att vara avspänd och bara vara mig själv. Och tycka att det ska duga. Och nu så här efteråt så vet jag att det gjorde det.
Här är jag min allra argaste kritiker. Och har åsikter som fan om mina kollegor. Det vet La Fleur om inte annat. Men hade jag fått granska mig själv idag hade jag sagt:
_ Fan, det där var ju riktigt bra!
1 kommentar:
maria likes this.
Skicka en kommentar