Men nu har jag bara varit dör en enda gång, och det var alltså för en vecka sedan. Det var en trevlig kväll men maten var knappast fantastisk och vi lämnade ingen dricks till den något trötta servitrisen.
Därför var det med förvåning som vi kom dit igår och blev mottagna som ett par mycket älskvärda gäster hemma i någons våning.
Den asiatiska kvinnan pekade direkt på det bord i hörnet där vi suttit för en vecka sedan, och hon var så tillmötesgående när hon kom med menyerna.
- Ni är ju stammisar, sa hon ganska direkt.
Jag och Doktorn fd Avhandlaren tittade lite förvånat på varandra och kände nog:
– Är vi?
Krogen har ändå legat där några månader och någon mer än vi måste ju ha gjort i alla fall ETT återbesök. Eller var vi så unika?
Fast hur kunde servitrisen veta det? Hon var ju inte där för en vecka sedan.
Kvällen fortgick. Den här gången med betydligt bättre mat än gången innan. Och när jag beställde in lite extra av den där extremt goda såsen med sesamfrön log servitrisen extra mycket och sa:
– Det ordnar jag. Du är ju en del av vår familj.
Låt oss notera att det inte var på det där amerikanskt sliskiga eller australiensiskt forcerade sättet som hon fick en att känna sig som en nära vän. Nej, det är kändes mer som att hon faktiskt trodde att hon pratade med någon annan.
Till slut kunde vi bara skratta åt all vänlighet och jag sa själv när vi skulle betala att som stammis borde man väl få maten gratis.
Där gick ändå gränsen för vänligheten och vi fick slanta upp en knapp tusing för en bra kväll. Men nu blev det dricks också.
Frågan kvarstår dock vad som händer om vi går dit på fredag igen. Då blir vi nog fan delägare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar