Jag och Polly krigade vidare, men utan min enorma textkunskap hade vi inte känt igen många låtar. Tanten i stolen bredvid var också glad eftersom hon frågade varenda gång.
– Vilken låt är det här?
Dylan var verkligen tokseg och hade dessutom den dåliga smaken att ha ett boogie-gäng som kompband. Den enda låt som var i närheten va att ge en rysning var Like a rolling stone. Men det var en svag rysning.
Efter runt 1,5 timme la han av, och det var lika bra det.
Vi gick hem till söder en sväng och lyssnade på Dylan på riktigt innan Polly skulle vidare till de anhöriga på hotellet. Jag tror de hade en bättre kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar