En dvärg och lite balansgång

Jag börjar alltmer undra om det är någon som pular ned LSD i min tandkräm. För som min hjärna fungerar på nätterna är jag numer tröttare när jag vaknade än innan jag somnade.

Nattens äventyr har ett gäng huvudpersoner som både är kända och okända. Platsen är oklar, men det hela utspelar sig i en lägenhet någonstans i Stockholm känns det som.

Polly är på besök för att fira min födelsedag. Hon har sagt att hon gör det eftersom jag inte har några andra vänner och man ska inte behöva vara ensam på en sån dag. Att jag inte vill fira födelsedagen skiter hon i. Här ska ordnas överraskningsparty på två.

Jag vet inte om festen ska komma eller om den har varit. Men vi står i alla fall i köket och diskar när det plötsligt ringer på dörren. Polly går och öppnar och ropar till mig att det kommit blommor. Jag hinner bara se ryggen på blomsterbudet men en bukett hänger i alla fall på dörren och den ser helt schysst ut.

Vi stänger dörren och ska gå tillbaka till disken när det ringer på dörren igen. En hes röst utanför vrålar: "Blooooooooommmmmoooooooor"!

- Vem kan det vara ifrån, Du har ju redan fått blommorna, säger Polly och avslöjar samtidigt att det är hon som av barmhärtighet skickat de första.

Vi går och öppnar igen men där är alldeles tomt. Först.

Så tittar jag ner och ser en dryga halvmetern lång märklig figur som går liksom ett litet troll. Jag känner igen henne men kan inte riktigt koppla. I ögonvrån anar jag också en liten treåring som balanserar på trappräcket i porten.

– Men det är ju Mags dotter, säger jag till Polly. Hon heter också Polly. Vad bra, då kan ju du ta hand om henne.

Hjärnan går för högvarv och till slut kommer jag på att den lilla figuren som ringt på är Mags exmakes nya fru. Men vad hon heter minns jag inte. Det är nog Madeleine. 

Madeleine kliver in rakt in i lägenheten och beter sig som en jävligt irriterande figur. Hon ställer krav och muttrar. Själv sitter jag och mixtrar med mobilen och ska försöka skicka iväg ett mess till Mags där jag skäller ut henne för att hon skickat reservlaget.

Polly går en match ute i porten där treåringen ständigt är i fara för att ramla ned och bokstavligt slå ihjäl sig. En röd JOFA-hjälm hjälper såklart inte mot ett fall från sjätte våningen.

Plötsligt ringer telefonen och då är det Loket Olsson som har ringt fel. 

- Min vanliga otur, snyftar jag eftersom jag under en kort sekund trott att jag faktiskt ska få en fin present.

Då blir halvmeterlånga Madeleine vansinnig och exploderar i gråt över att hon aldrig fått något i hela sitt liv. Jag får övergår till att vara terapeut på det som skulle vara mitt party. Eller vad det nu skulle vara.

Konstigt var det i alla fall.