Kände för en lunch ensamhet idag och drog iväg till den japanska krogen Edo på Linnégatan. Buffé för 70 kronor. Mina vänner vet vad jag tycker ocm buffé, och mina farhågor besannades när tanten i kassan tog 80 spänn. Men jag orkade inte ens protestera.
Krubbet låg uppslafsat i grunda skålar så att det mesta var fisljummet. Men idag skulle jag ju inte klaga.
Någon annan dricka än vatten i grumliga karaffer fanns inte att tillgå, fast nu hade jag ju tänkt ha en positiv attityd.
När man käkar själv är det kul att ha något att läsa. Så jag tog med mig Aftonbladet. Dte visade sig dock vara från i lördags. Men jag tänkte som farfar gjorde när han hittade gamla tidningar: För mig är det nyheter.
Två bord från mig satt en mystisk man och åt för sig själv. Han var alldeles tyst. Men så hämtade han en kopp kaffe. Och då började han skratta. Och för varje klunk han tog skrattade han mer. Ett sånt där löjligt lite forcerat skratt. Han hade absolut ingen mobil eller så på sig, utan han satt där alldeles själv. Och skrattade.
Men jag sa inget. Han fick vara dåre ifred!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Kanske skrattade han åt en helt vanlig ensam man som satt och åt buffé och läste en så gammal tidning...? ;-)
Kanske!
Det var inget höjdarställe. Varför gick du dit?
Ja nånstans ska man ju gå. Och Lindhy och jag lunchade där en gång 2001. DÅ var det bra.
Gjorde vi? Det har jag fan glömt :)
Jag vet att jag åt sushi där ett antal gånger back in the days men hur kom det sig att vi käkade lunch där? Du har för bra minne mannen!
/L
Vad då rå?
Ere nå fel med att minnas alla luncher man ätit sen 1987?
Skicka en kommentar