Snutjag på Riksväg 40

Det var när en klasskompis körde ihjäl sig i åttan som jag första gången hörde ordet snutjag. Alltså jagad av polisen. Själv var jag en ganska ordentlig tonåring som sällan hade med länsman att göra. Men en gång för mer än 20 år sedan var jag och en flicka utsatta för en bisarr händelse på Rv 40 mellan Ulricehamn och Borås.

Jag jobbade på det där stället där jag av och till jobbar än idag. Ett ställe där man har nummer och inte namn.

GT var sötast av alla flickor på jobbet och vi hade rätt schysst kontakt med varandra utan att det var kärlek. Jag trånade nog en del men hade min regel redan då att man flörtar inte med någon på jobbet. Eller det gör man väl, men man blir inte ihop med dem.

Nu hade ändå känslorna växt sig lite starkare och när ett helt gäng från jobbet skulle göra en bussresa till Götelaborg blev det så att jag var tvungen att åka en dag senare. Därför skulle jag låna farsans bil. Jag berättade det för GT som mycket lämpligt kom på att hon också skulle åka en dag senare. Och därför frågade om hon fick åka med mig.

Det tog väl tre sekunder att säga ja till det och på lördagsmorgonen var det två glada kollegor som åkte västerut.

Snacket var bra och blickarna varma och allt stämde perfekt. Hela vägen till Ulricehamn.

Då kommer plötsligt en polis på MC upp bakom och blinkar in mig till vägkanten.

- Hur var det här då?

Bylingen är sådär tråkigt kaxig och berättar för mig att jag blivit klockad med helikopter. Nu ska vi invänta en polisbil som ska utfärda mina böter. GT var så nervös vid det här laget att hon var tvungen att hoppa ur Saaben för att röka.

Till slut kommer två snutar i en Volvo och meddelar att jag kört 109 på 90 och att det blir 600 i böter.

GT och jag fick ett gemensamt minne och helgen i Gbg blev en succé. Minns fortfarande hur jag kom in på Gamleport utan leg. Det var 25 där...jag var 21.

På vägen hem var det en annan kollega som ville åka med oss i bilen hem. GT viskade åt mig:

- Säg att det inte fungerar.

En replik som satt perfekt.

Det blev aldrig någon riktig kärlek mellan mig och GT. Men hon har alltid varit en bra vän. Och hon har en av de finaste handstilar jag någonsin sett. Det här utspelade sig på den tiden då man fortfarande skickade vanliga brev och vykort till varandra. Och det höll vi på med rätt ofta.

Ikväll sprang jag på henne på samma gamla jobb och det blev en glad återseendekram och lite skratt. Vi gratulerade varandra på respektive födelsedag och snackade en stund till.

Sen gick hon iväg. En snusande gråhårig kvinna. Men för mig fortfarande en jättefin vän. Som jag springer på vartannat år. Och som kostade mig 600 kronor en gång.