Grå grå grå grå grå

Nej, det är inte Fröding jag tänker på. Det är hårtussarna på golvet efter att Miss Lee gått loss med saxen på mina sköna lockar. Det var inte nådigt så grånad den här gamla skönheten blivit sen senaste klippningen i början av december.

Försökte trösta mig med en lunch med Lindhy ute i favoritförorten men där blev jag dissad för fel matval. Hon satt och snobbade med fetaostgratinerade rödbetor, blomkålspiffat potatismos, potatissallad och någon märklig röra.

Jag valde urvattnat spaghetti med smaklös köttfärssås.

- Vad fan, ska du äta barnmat?

Hennes åthutning var av det strängare slaget men jag höll fanan högt och ryggraden rak. Det finns ingen maträtt som man får så åsikter om som just spagge annars. Varför är det så fel att äta det ute?

- Men det där kan du ju laga hemma för en femma, låter det då.

Hell no, som Al Bundy brukar säga. När jag lagar köttfärssås är det så mycket pryttlar i att självaste Jan Boris Möller skulle bli avundsjuk.

Har förresten glömt att tacka Lindhy för en suverän promenad förra veckan. Även om den blev så lång så att hon fick ont i höften (hur lät det.....).

Nu jagar sömnspöket mig hack i häl och soffan jag sitter i fullkomligt skriker efter att jag ska lägga mig i den och kolla störtlopp. Men jag ska försöka vara duktig och sitta upp, för att sen ge mig ut på en löprunda söderut. Funderar på att springa till pappa och fixa till lite vid graven. Jag har en del viktiga saker att säga också. 

När det är riktigt viktiga grejer i görningen brukar jag absolut stå där på Skogskyrkogården och gaffla lite. Gamle Carlyg var en bra typ. Och han ska inte tro att han kommer undan så lätt bara för att han varit död i tio år.